Stötta aldrig cirkus med djur

DSCN3972


Visst är ni alla vettiga i år och skippar den här skitcirkusen?
Djur på cirkus är ett plågsamt slaveri där vilda djur tvingas lära in konster och tricks som medför allvarliga skador i onaturliga miljöer. En snabb googling på cirkusindustrin med djur säger en del. Jag menar, du bryr dig väl om din katt, hund eller häst? En kamel är ett riktigt smart djur som bör få leva sitt liv i dess naturliga habitat. Det tror jag alla förstår. Viktigt: Det är BARA Cirkus Cirkör som är fritt från djur.

Om du tänker på dina barn som vill se vilda djur rekommenderar jag att berätta varför djuren har det dåligt och varför det är fel med sådan här ”underhållning”. Inget barn vill se djur fara illa och jag lovar att ni hade kunnat hitta på något annat – Som inte innebär våld mot djur!

 

Djurens Rätt har massvis med information om hur cirkus med djur går till i Sverige. För att läsa deras sammanfattning om denna plågsamma underhållning kan du >klicka dig in här<.

 

djurensrätt

Grön Jul

Börjat fundera på julmaten? Fått reklam idag? Titta i sådana fall i Coops ”Mer smak” för massa tips och bra information om vegetarisk jul och köttkonsumtion! Julen är den allra värsta tiden där vi vräker i oss kött och jag är så glad att stora företag verkligen lyfter den gröna livsstilen. 

Det är inte bara för djurens skull vi behöver minska på köttet, jordklotet mår extremt dåligt av vår köttkonsumtion. Mina barnbarn kanske inte kommer få uppleva naturen vi har idag. Massvis av djurarter kommer utrotas för att vi lever så ofantligt mycket över våra tillgångar. Jorden kanske inte har många år kvar att existera överhuvudtaget efter jag har dött. Det räcker med en enkel googling eller alla mängder av dokumentärer som finns om ämnet för att ta reda på den faktan. Det är verkligen värt och viktigt att bli medveten!

 

Våldtäktskulturen

Jag är aktiv i lite olika forum och i veckan ramlade jag över en tråd som minst sagt gjorde mig upprörd. Inte egentligen för själva ämnet i sig. Jag orkar inte alltid, eftersom det tyvärr inte är alltför ovanligt, men av responsen från väldigt många olika kvinnor. 

Tråden handlade om en kvinnas pojkväns manliga vän som hade sagt/skämtat till pojkvännen att han skulle sätta på hans flickvän (alltså trådskaparen) som straff för att det gick dåligt för honom i ett spel. De båda männen hade skrattat och pojkvännen hade berättat för flickvännen som blev sur. Trådskaparen kände sig äcklad och förnärmad över detta och ville kolla av forumets användare, vad de tyckte. Hon kände att hon inte ville ha något mer med vännen att göra och jag förstår henne fullt ut. Många skrev att de nog inte skulle ta illa vid sig, att TS överreagerade och att alla har olika humor helt enkelt. En kvinna försvarade sin åsikt med att hon är ganska öppen om sex och kan skämta om det. Andra om att de har ”grabbhumor” och att vännen säkert inte menade det. Jag var direkt tvungen att rätta den första kvinnan med att det finns en skarp skillnad i att skämta allmänt om sex och att tolerera och skratta åt att någon i princip vill straffknulla en, ja våldta. Vad har förresten öppenhet om sex med detta att göra? Vissa personer som argumentar för sin sak förstår jag mig inte på. Kan bli så enormt frustrerad, men det är ett helt annat ämne.

Som feminist, men även som kvinna är detta ett helt oacceptabelt, fruktansvärt grisigt, hotfullt och kränkande beteende. Ett beteende som ändå finns vida utbrett bland män. Det skämtas bland män om att en kvinna är så ful, dryg eller dålig att hon förtjänar en fet stock i röven. Jag har hört historier om män som sitter på tåget och snackar och skrattar om dessa saker. Jag har ett annat scenario där en kvinna skrev i ett forum efter sin upplevelse på väg hem en kväll. Hon hade suttit mitt emot tre män och en kvinna som verkade prata och ha trevligt. Det visade sig att de hade varit på en firmafest eller liknande och därmed verkade jobba ihop. När kvinnan klivit av började männen prata om hur den här kvinnan förtjänade att straffknullas för att hon var så ful och värdelös samt mer grova beskrivningar om vad de ville göra med hennes kroppsöppningar. Detta sades helt öppet på ett tåg! När de klev av pratade de om att de skulle hem till sina flickvänner. Förstår ni? Förstår ni på riktigt hur absurda och sjuka män det finns där ute? Det tål att upprepas tills det slutar. Jag hoppas att du är välsignad med en bra man, om du har en. För det är fan inte en självklarhet.

Jag kommer inte köpa argument som att alla har olika humor, och att det till råga på allt ska respekteras. Aldrig. Det är ett respektlöst och egoistiskt beteende som aldrig kommer bli godkänt hos mig. Det värsta är att det långt ifrån alltid är ett skämt – Det här är våldtäktskulturen. 

 

TV4as syn på Autism

 


Detta sades och sändes i svensk i TV.
TV4as program ”Svenska fall för FBI” sände i deras femte avsnitt precis det ni ser i bilden. Att autister tydligen inte fungerar i samhället för att de kan bli fixerade vid att döda. Jag finner inte ord och är förbannad! Vad är det för korkade människor som häver ur sig sådana här saker? Har de verkligen så otroligt svag koll på samhället, diagnoser och vad det handlar om? Och vad tänkte TV4 när de klippte ihop det här programmet? ”Ja, detta var ett helt korrekt utlåtande! Detta tar vi med!” 

Nu har jag inte sett avsnittet själv, är rädd att bli onödigt arg, utan läst om det och det räcker för att bli rejält upprörd. Jag ska säga att jag inte alls kan mycket om Autism, men detta är helt förskräckligt. Att så ”kunniga” människor, som i varje fall ska vara professionella, tror detta. Vad har gått snett i deras utbildning? Låt oss säga att det var en autistisk person som hade begått ett mord – Då är alltså automatiskt autistiska personer mer benägna att döda andra? Helt sjuka slutsatser. Vad var det för idioter som jobbade med detta avsnitt?

Nej, detta är lågt. Oerhört kränkande, felaktigt och nedlåtande. TV4 har gått ut med att de är ledsna över bilden de gett av autistiska personer och ber om ursäkt till de som tagit illa vid sig. Men skadan är redan skett och sådana här misstag får inte ske. Om ni är några autister som läser detta är ni säkert mer flyförbannade än jag. Vad säger ni?

Detta bör lyftas och idiotförklaras. Finns nog många fördomar mot personer med diagnoser, och detta lär tyvärr inte hjälpa.

Social fobi: Min vardag

Idag har inte alls varit särskilt bra. Det känns som att jag är bortskämd med bra dagar och veckor just nu, för jag mår generellt mycket bättre än vad jag gjort på ett helt år. Men jag har fortfarande massvis kvar att jobba med mig själv och allt som snurrar innanför pannbenet.

 

Jag känner att min sociala fobi hindrar mig så mycket. För att i nästa sekund inte vara helt överens om faktumet att jag faktiskt har det. Få personer i min närhet skulle nog tro att jag har social fobi eftersom jag generellt sett är en trevlig och utåtriktad människa. Jag har inte haft social fobi länge. Vad jag tror (fick det diagnostiserat i höstas) är att det har eskalerat inom en period av tre år ungefär. Värt att understryka direkt, som jag fått konstaterat av en psykolog, är att jag går in i en roll på scen. Det gör vi alla som står på scen, mer eller mindre utan att tänka på det. Jag är mycket mer obekväm bakom kulisserna och i replokalen. Har skrivit om det tidigare men vet inte exakt i vilket inlägg… I större sammanhang är jag inget annat än glad, trevlig och pratsam. Särskilt om det är tystare personer än mig själv med. Då måste jag fråga det och det, berätta om det här och det här så att det inte blir pinsamma tystnader. Jag känner ett stort ansvar för att alla ska ha trevligt och jag är såååå medveten om andras känslor. Jag känner direkt om någon bredvid mig är obekväm. Jag vill rädda situationen. Inte skolboksexempel på social fobi kanske, men inuti mig BLIR JAG GALEN för att det jag säger säkert inte ens är logiskt och att jag förstås blir dömd utifrån konversationen jag för. Oftast är jag så oerhört slut mentalt efter sådana här träffar för att det verkligen är en ansträngning för mig. Det skulle aldrig synas och jag uppfattas säkert som en självsäker social person, men det är inte riktigt hela sanningen. 

Jag vill kunna röra mig ute i naturen utan att tro att människor dömer och granskar mig i varje gathörn. Jag vill kunna gå ensam i affären och handla utan att tro att skrattet där borta vid hyllorna är åt mig och hånar vad jag handlar. Jag vill kunna ta mig iväg på saker utan ångest och oro. Kunna hålla löften till vänner och ses då det är tänkt istället för att behöva ställa in.

Mest av allt just nu vill jag kunna känna mig trygg och säker utomhus. Kunna gå avslappnat i skogen, på långpromenader, ja kanske till och med börja jogga smått igen för att jag tycker det är härligt med endorfinerna. Jag har alltid varit en rätt aktiv person, men det går inte nu. Jag har ju hund och är därmed ute några svängar om dagen. Givetvis blir det långpromenader med, men inte lika mycket som jag velat. Oftast går det bra, men jag alltid lite stressad in för att det känns som att gå på röda mattan längs kvarteret – Och då talar jag inte ur den flashiga aspekten. Det måste vara svårt att förstå hur social fobi och ångesten därtill fungerar om en inte lider av det själv. Men åtminstone jag är så starkt övertygad om att personen jag möter granskar mig från topp till tå, tycker jag är ful, ser att jag har gått upp i vikt och bara allmänt stör sig på mig. Jag önskar ibland att jag kunde bespara andra människor ögonblicket att titta på mig. Att vi möts på en gata, det vet jag att ingen rår för, men om personen hade fått välja hade den nog helst gått på gatan själv utan att träffa på mig.

Jag vet att detta kanske kan krocka för er med tanke på de peppande och viktiga inlägg jag skriver om att tycka om sig själv och sin kropp – Och det är inte där problemet ligger! Vill understryka det. Jag har kämpat med min kropp mycket de senaste åren och jag är ännu inte helt övertygad om att jag duger som jag är, men det har blivit betydligt bättre. Jag kommer aldrig kasta in handuken igen för en diet eller övertygelse om att jag måste bli smal för att duga. Ni ska veta att jag skriver de här inläggen för min skull också – Jag måste mata detta till mig själv med. Men detta är alltså vad som kommer med social fobi. Det kan ibland vara svårt för mig att sålla ut vad som är vad, men jag vet ju att jag trivs med mig själv i ”trygga” sammanhang och jag vet innerst inne att jag absolut duger som jag är och inte är det minsta ful. 

Men jag är så övertygad i mitt eget huvud om att andra personer dömer mig och granskar mig ute att det än så länge inte gått att få bot på detta. Å andra sidan ligger det sanning i det med. Jag bor i en liten stad och jag har varit betydligt mer utstickande än vad jag är nu. Nu är jag förvisso rätt tatuerad, men tro mig, det är värre att vara gotisk, svart och svår. Nätmobbningen om min kropp och min stil kom av majoriteten från Piteå. Jag har fått kommentarer om att en pitebo såg mig på stan en dag och att jag var så ful och inte borde få visa mig. Ja säkert flera sådana kommentarer, mycket har jag nog förträngt. Tänk då detta i kombination med social fobi? Det är för jävligt men finns inte särskilt mycket att göra åt nu. Jag bor fortfarande kvar här, det är fortfarande samma människor jag ser på stan. Självklart måste jag medge att det är en anledning till att jag vill åtminstone en bit bort härifrån. I alla fall för ett tag.

Hur ska jag bli övertygad om att jag visst får gå på gågatan lika mycket som en annan människa? Eller ute i naturen? Runt vårt kvarter? Letar efter svaret med ljus och lykta. 

 

Vad hade hänt om Ryssland vann?

 
Detta funderar jag över. Eftersom Eurovision Song Contest och dess aura är så fantastiskt HBTQ-vänlig och i överlag positiv funderar jag på hur detta hade fungerat med Rysslands politik. Skulle det ha fungerat överhuvudtaget? Jag tror inte det. Jag kan tänka mig att många HBTQ-personer inte skulle vilja närvara på grund av det kalla och hotfulla klimatet. Hur mycket hat skulle inte byggas upp inför en sådan här tillställning? Hur skulle det tacklas? Tänk att en sådan kärleksfylld fest där alla, oavsett läggning, kön och utseende ska få delta och ha roligt inte tolereras i vissa länder. Det är mer än fruktansvärt. Hur hade Putin hanterat detta? Jag säger: Tur att inte Ryssland vann.

Det har även gått rykten efter ESC att Ryssland ska ha censurerat alla scener med Conchita Wurst under livesändningen. Det skulle tyvärr inte förvåna mig, men å andra sidan får man inte lov att klippa i sändningen enligt EBU (Europeiska radio- och TV-unionen).

Vad tror du? Vad hade kunnat hända om Ryssland vann? Vilka konsekvenser hade det kunnat få? Dela gärna för att skapa opinion! Ja, förutom att Putin blivit förbannad och gått och gråtit i ett hörn…

 
Du hittar tröjan på FaggotApparel.

Att unna sig och förtjäna mat

Jag tänkte ta upp en fras jag stört mig på säkert halva mitt liv: Att unna sig. Detta är oftast ihopkopplat med mat, godsaker, sådant som innehåller extra mycket socker eller fett. Har någon varit extra duktig, sprungit en extra kilometer, då kan en unna sig. Har någon fått bra på ett prov eller fått ett nytt jobb, så ska det unnas. Då först förtjänar en det.

Jag blir så less. Så himla less på att en måste UNNA sig eller FÖRTJÄNA att äta gott/vad en vill. Det här fenomenet med att unna sig gör inget annat än att bidra till kroppshets, vikthets och märkliga belöningsbeteenden. Varför måste du unna dig en chokladkaka? Kan du inte bara äta en om du är sugen? Varför måste du springa 5 kilometer innan du kan ”unna dig” en liten skål chips? Jag blir skogstokig. Skogsraah blir skogstokig. 

Det värsta med det här är också att det blir en grupptrycksgrej. En kan nästan inte längre säga rakt av att en chokladkaka vore gott och därmed gå och köpa den. Istället måste en åma sig lite och klämma fram en fras likt ”Jaaa… Jag har ju faktiskt gått en del promenader i veckan så jag kan nog unna mig en chokladkaka!” Vill vi ärligt talat ha det så? Mot oss själva och i relation till andra människor? 

Det är ett slags fettskammande, att en bara får unna sig ibland eller måste förtjäna att äta viss mat eller godsaker. På vilket sätt ska det här hjälpa unga tjejer eller killar som har tendens till att få ätstörningar eller att få en att känna en fri och okomplicerad relation till mat? Jag lovar att fraser som att ”unna sig” och ”jag förtjänar nog en pizza idag” sätter sina spår och tankebanor hos andra som lyssnar. De tankarna finns garanterat redan hos dig som säger det, och jag skulle inte säga att det är särskilt sunt. Att behöva begränsa sig i relation till hur bra en gjort ifrån sig på gymmet, i löparspåret eller på ett prov. Kroppsidealen och fettskam tar form på så olika sätt, detta är en av hundra sådana saker.

VILL du äta en pizza – ÄT den. VILL du äta en chokladkaka – KÖP en. VILL du dricka en stor Pepsi en kväll – DRICK den. Vi måste ta bort pekpinnarna för att må bättre. Det handlar inte om att alla ska börja äta pizza varje dag eller varje vecka, eller att plötsligt bli extremt osund. Det jag menar är att fraser som unna och förtjäna inte tjänar något annat till än ett extra onödigt medvetande om sitt utseende, sin kropp och dess fett. Det uppmanar bara till begränsanden i sitt liv som i sig kan ställa till större problem.

Jag lovar att du kan köpa nästa chokladkaka utan att tänka att du faktiskt förtjänar den. Jag lovar att du kan äta nästa pizza utan att tänka i banorna att du nog kan unna dig den här veckan. BARA ÄT!

 

Att vara för jämställdhet, men inte feminism

Jag tycker det är problematiskt att resonera så. Jämställdhet är inte jämställdhet i sin rätta mening. Det har det aldrig varit. Det har aldrig varit lika för alla. Det feminismen just kämpar för är jämställdhet, bland så mycket annat. Varför då så rädd för att vara feminist? Att ta begreppet till sig? Vad är det som känns så obehagligt med det? En man jag pratade med gillade inte benämningen feminism eftersom det är ett feminint ord. Well, det säger mycket om honom, och andra män…

Jag förstår inte hur någon kvinna i dagens samhälle inte kan vara feminist. Eller ja, någon som inte är en heterosexuell man. ”Manlig man”, vad du nu vill kalla det. För jo, feminismen krävs. Om du nu vill kräva din rätt i samhället. Jag vet många män som är feminister, ingen nyhet och inget märkligt överhuvudtaget, det är inget uteslutande för kvinnor bara för att begreppet heter fem-inism. Det är bildade män som tar till sig av feminismen. Jag önskar att fler kunde läsa på innan de yttrade sig. Utan feminism blir det ingen jämställdhet, tyvärr. 

Så har du personligen något emot feminismen kommer jag inte tro på ditt ord om att du vill ha jämställdhet. Då hade du redan varit feminist.

 
 
 

Jag tänker inte ha en sådan blogg

 

Jag har bloggat i många år och mitt bloggande har sett ut på lite olika sätt. De tre starka punkterna har alltid varit min stil, mitt skrivande och mina åsikter. De är alla tre saker som jag älskar att dela med mig av, men detta med att ”visa upp mig” börjar bli mindre och mindre viktigt. Känner ni igen er? Förstår ni vad jag menar med att visa upp sig? Svårt att förklara. Jag menar nödvändigtvis inte en typisk outfitbild eller ett glatt ansikte för att det är en bra dag. Kan ni förstå? Är det här extremt ytliga det du verkligen vill se i en bra blogg? 

Alla har vi bloggar för olika ändamål. Vissa vill att bloggen ska vara en enda stor inspirationskälla, andra vill beröra in i hjärtat, andra vill bekämpa orättvisor och lyfta viktiga ämnen, vissa gör sig till för att i raketfart ta sig upp bland toppbloggarna, andra för att få utlopp för sin kreativitet – vilket kan vara allt från foto, inredning, mode, you name it.

Men jag. Jag är less på det ytliga. Det konstanta ytliga. Jag kan säkert tolkas som ytlig många gånger, jämfört med andra. Jag har i regel några photoshoots om året, för att jag gillar att förmedla mig själv på det sättet och för att jag kan tyckas vara intressant att fota. Men detta är en så otroligt liten del av mig. Därför känner jag att det viktigaste med mitt bloggande är ämnen som jag vill skriva om. Sådant jag har en chans att påverka, i rätt riktning. Psykisk ohälsa, kroppsproblem, ideal, feminism, andra åsikter och självklart andra tips som kan vara trevliga att läsa om. Unvoid, bandet jag spelar i. Låta er som är intresserade få en inblick i min vardag som är långt ifrån rolig jämt. Jag vill vara ärlig. Jag är färdig med att visa upp mig, och på det viset kräva någon sorts uppmärksamhet som ofta inte är annat än ohälsosam. Jag har hamnat i bekräftelsebehovs-träsket så många gånger. Det är inte sunt. 

Missförstå mig inte! Det handlar inte om att jag ska sluta posta bilder på mig själv, eller en outfit då och då. Min stil, sminkning som outfits, är viktig för mig också och jag inspirerar gärna där med på ett sätt eller annat. Men det är långt ifrån det viktigaste för mig. Och varför skulle jag då lägga störst fokus på det? Något jag vill förmedla med den yttre delen av mig ur en lite annan synvinkel är detta med att alla kroppar ser olika ut. För let’s face it. 80% av de bloggar vi klickar in oss på som lägger ut helkroppsbilder, relativt nakna till mer påklädda, är normsmala personer. Det ger en så orättvis bild av hur det egentligen ligger till. Samma som det vi matas med i media varje dag. Jag menar INTE att på något sätt klanka ner på en normsmal person som lägger ut kroppsbilder på sig själv – men det behövs fler kroppar – eller inga kroppar alls. Förstår ni vad jag menar? Det behövs någon slags balans. Det blir en så skev verklighetsbild annars. Ungefär som skyltdockorna i affärerna eller modellerna i Ellos-katalogerna. Jag tror ni förstår vad jag menar. 

Och ett litet varningens finger: Se till att inte hamna i bekräftelseträsket. Jag ska skriva om det mer en annan gång, för det är en tyngd jag har haft och fortfarande till viss del har i mitt liv. Det är inte sunt att fiska bekräftelse som jag tyvärr tror att många gör – medvetet eller omedvetet. Bara ge det en tanke! Framställer du dig själv så som du vill? Egentligen?

Kram på er. Dagens tankeställare 🙂

 

Fjortisvideos

Existerar sådana idag? Det började i alla fall då jag var kanske 14, 15. Jag har ingen aning om vem som hade det där kontot arabkuk, i det här fallet, men jag och många andra tjejer var alltså med i fjortisvideon ”Piteås största fjortisar”.

Jag var 15 här i screenshoten och hade inte kunnat bry mig mindre. Men ärligt, varför? Är det det här man ska behöva få slängt i ansiktet för att man rör sig bland sociala medier som 15 år? För att man har en profilbild någonstans eller bara vill dela med sig av en bild?

Jag hoppas verkligen att detta fenomen fjortisvideo har försvunnit. Men i och med det bara växande näthatet har det säkert kommit någon ersättare. STÅ PÅ ER om ni någon gång blir med i en sådan här video eller uthängning. Det är enbart idioter som sitter framför skärmarna och ska driva. De har mest troligt inte alls något emot dig i verkliga livet, de har antagligen aldrig en sett dig. Och är det så, ja… Why care?

Försök att inte ta det personligt och anmäl. Personerna som sitter och hittar på allt detta förtjänar inte den minsta gnutta uppmärksamhet av dig. De känner inte dig och har antagligen bara hittat en bild och kokat ihop något av det. Patetiskt, eller hur? Gå rak i ryggen!