Negativt självprat

Jag måste erkänna någonting. Jag trodde att jag var av med det, men det är jag inte. Jag håller fortfarande i hög grad på med negativt självprat.

 

Negativt självprat är alla negativa tankar om dig själv som rusar genom skallen.
Det kan börja så tidigt som med då du vaknar och ligger i sängen. Du funderar över din dag och vad du har planerat eller borde göra, (ordet borde är för övrigt väldigt skadligt). Du går igenom punkt för punkt det du tänkt göra under dagen och tänker något i stil med: ”Gör jag inte det här idag är jag värdelös”. ”Jag känner verkligen inte för att göra det här idag, men jag har redan skjutit på det för mycket så jag är på riktigt sämts om jag inte gör det”. Det kan även vara mer konkreta negativa tankar som att du är ful, dålig, inte duger etc. Det riktigt tragiska är att vi allra flesta människor har sådana här tankar automatiskt, utan att vi reflekterar över dem.

DSCN3832

 

Bara idag när jag vaknade var det tre av dagens punkter som förvandlades till negativt självprat. Det allra första jag tänkte på var bloggen. Jag har fortfarande svårt att inte känna stress de dagar jag inte orkar/vill lägga energi på bloggen. Om jag inte bloggat på två dagar kommer ångesten. Jag kan inte hjälpa den. Då kommer tankarna som: ”Men jag har ju ingen annan syssla, hur svårt kan det vara att blogga?” ”Vilken bra bloggare jag är som inte kan hålla upp ett jämnt flöde… *ironi” ”Idag MÅSTE jag blogga, annars sviker jag mig själv och andra på riktigt!” ”Jag tycker ju att det här är kul! Vad är det för fel på mig? Det är ju bara att skriva något!”

 

Det är jag som bestämmer när och om vad jag bloggar. Jag har intalat mig själv det under sååå lång tid och många gånger kommit till punkten att jag håller med om att det är sant. Men ändå ställer jag ofta de här kraven på mig själv. De här kraven, i mycket högre grad tidigare, har jag ställt på mig själv och mitt bloggande sedan jag var 16 år. SEXTON ÅR. Jag blir tjugofyra i sommar! Det smärtar att inse att jag inte är över den pressen, samtidigt som ju bloggandet är ett stort intresse för mig och att pressen (tack och lov) släppts kolossalt med åren. Men den har inte släppts tillräckligt. Jag mår fortfarande dåligt över det ibland. Varför jag tror att det är så och varför jag aldrig tror jag lyckas ha en ”sund” relation till bloggen, eller något annat intresse som helst egentligen (det går ju att applicera på vilket intresse/arbete en än har, för mig får det samma resultat) ska jag ta upp någon annan gång.

 

Utöver den bristande prestation jag idag tycker att jag har med bloggen är det maten och lägenheten jag klankar ner på mig själv för. Och det här sker alltså INNAN jag ens gått upp ur sängen och fått en chans att göra det jag ska. Är det inte helt ofattbart destruktiv? Jag har alltid haft svårt med rutiner kring mat, bortsett från då jag bodde hemma och maten ofta stod på bordet. Jag har alltid haft svårt för frukost, och äter jag väl frukost har jag sällan energi/ork/lust till att göra eller äta lunch så då är jag svinhungrig till middagstid och då ska jag dessutom ställa mig och förbereda middag svinhungrig och tom på energi. Därför försöker jag få in bra rutiner där jag kan äta regelbundet och alltid se till att jag har något lagat eller förberett så att jag kan inleda de här rutinerna. Vad jag då börjar tänka är: ”Jaha, vad ska jag äta idag… Det här kommer inte funka.” ”Jag är så dålig att jag inte ens klarar av att äta regelbundet! Det klarar ju fan alla.” (jag vet att fler har problem med det här). Också spinner det på. Med lägenheten vill jag få bort de sista kartongerna, påsarna och fixa i lägenheten så mycket det bara går varje dag. Jag ställer krav på mig själv att göra en stor insats i lägenheten varje dag. Idag då det till exempel är söndag känner jag egentligen att jag inte vill göra så mycket. Kanske en bra dag att ha hand om mig själv, eller? Men istället lyder tankarna: ”Åh, om jag bara kunde få slippa packa upp en dag… Men nej, då är jag värdelös och då mår jag bara dåligt över mig själv.” ”Om jag/vi bara hade varit mer effektiva skulle allt vara klart nu.” ”Jag har ju för fan inget annat jobb än att bara gå hemma, hur lat får man vara?”

 

Så kan min morgon se ut och sedan fortsätter det under dagen. Klarar jag inte av det jag tänkt eller inte vill på grund av ångest börjar det negativa självpratet. Lämnar jag lite disk i diskhon till nästa morgon startar det negativa självpratet. Råkar jag av någon anledning bli på dåligt humör startar det negativa självpratet. Jag ger mig inte ens tillåtelse att bli på dåligt humör! Blir jag det är det mitt fel, jag som överreagerar eller tar åt mig för personligt, har dåligt psyke eller vad som helst. Det är bara mig, mig, mig det är fel på.

 

Vill bara förklara det här för er. Hur det är att leva med ständig självkritik och negativt självprat. Jag vet att jag är långt ifrån ensam. Du kanske har det precis likadant. Men vi SKA inte behöva prata såhär till oss själva!! Jag har inte ens reflekterat över hur många negativa tankar jag fortfarande tänker om mig själv sedan jag började må bättre, och det är förjävligt att det fortfarande är i en så hög grad. Då kan ni ju bara gissa hur det var förr… Alla de här tankarna tänks liksom per automatik och är vardag för mig sedan många, många år tillbaka. Om jag bara hittade en magisk lösning på att ta bort dem skulle jag göra det utan att blinka. Tyvärr är det inte så enkelt.

 

Ta hand om er och respektera varandra! Ställ varken för höga krav på dig själv eller andra. Tänk om vi alla kunde leva NU och inte i våra negativa fantasier. För tankarna är inte sanna, de är fantasier som vi ger liv. Det är möjligt att vända på tankarna, när jag listat ut hur kommer ni få veta.

Hylla dina framsteg!

 

du

Depression? Panikångest? Social fobi? Vi är många som lider av psykisk ohälsa under delar av livet. Något vi alldeles för ofta glömmer är att stanna upp och hylla våra framsteg. Det är inte alltid vi ens förstår att vi gjort framsteg, och det är synd tycker jag. Det borde vara lika självklart att berömma oss själva och ge oss själva en klapp på axeln som att göra det för en vän, eller till och med vår hund!

 

Fastän vi mår dåligt och känner oss mer eller mindre värdelösa på grund av vår ohälsa gör vi hela tiden saker som kräver mycket av oss. Detta kan relateras till hur dåligt vi mår och vad vi klarar av i tillståndet. Till exempel: En som är deprimerad måste någon gång lämna huset. Att ta sig iväg och handla med social fobi kan kännas som det värsta på hela veckan. En halvtimmes busstur kan kännas som en evighet och som något extremt klaustrofobiskt för någon med panikångest. Ändå är det här saker vi många gör, trots att vi mår psykiskt dåligt och helst bara vill stänga in oss för gott. Jag tycker verkligen att det är någonting att jubla över – Våra framsteg! För vi gör dom, till och med när vi minst anar det. Vi kommer alltid må bättre och sämre om vartannat genom livet. Men att klara av saker man inte kunde för två veckor sedan eller att pressa sig själv att ringa det där telefonsamtalet kan göra underverk för vårt självförtroende och vår utveckling. Det är värt att hyllas, firas!

Det mindre bra är att vi ofta avfärdar oss själva som hopplösa, pinsamma och dåliga trots att vi gjort framsteg. Framsteg som kan vara lika ”simpla” som att gå och handla eller åka buss. Vi tänker: ”Äsch, det där var ju ingenting.” ”Det där var väl det minsta jag kunde göra.” ”Ja, om det där är det enda jag klarar av finns det inte mycket att vara glad för…” Jag säger STOPP till dessa tankar! Du bör se dig själv med så mycket större kärlek och respekt än så, pecis som om du vore din allra bästa vän. Det tycker jag för övrigt att alla ska ha som mål: Att bli sin egen bästa vän! Det är det ultimata för vårt mående och vår utveckling, att vara så snälla och förstående vi bara kan mot oss själva. Det är ju ändå oss själva vi ska leva med hela livet. Det kommer inget bra ur att straffa och nedvärdera sig själv och att skratta bort framstegen vi gör. Det är riktigt elakt… Skulle du göra så mot en vän?

 

Lektion nummer 1 i att hylla dina framsteg: Nästa gång du gör något som känns riktigt jobbigt, vad det än är, som att hämta posten, gå ut med hunden, laga ett mål mat eller träffa en vän du inte sett på ett tag – Överrös dig själv med beröm!!! Fan vad duktig du är! Du klarade det och du överbevisade dig själv! Du VANN över hjärnan! Är det inte helt otroligt?! Fram med skumpan! Du hade ångest, klumpen i magen, du kanske grät: Men du klarade det. Ta dig själv i handen, berätta den goda nyheten för någon och le. Det kanske bara är ett litet steg på vägen, men det är åtminstone ett steg framåt. Alla steg framåt är värdefulla.

Lektion nummer 2: Skriv upp dina framsteg. Annars har du glömt det innan dagen är slut! Ärligt, i många fall fungerar vi så. Vi kan vara glada en liten stund åt det vi just klarade av att göra, men sedan återgår hjärnan till negativa banor och framsteget (om vi ens kommer ihåg det) känns i slutet av dagen bara ynkligt och obetydligt. Men låt dig inte luras – Det ÄR det inte! Det är av högsta värde det du gjorde idag och det förtjänar du att minnas och bli påmind om. Välj ut en speciell bok eller skriv på datorn eller i mobilen. Så länge det finns uppskrivet så att du kan gå tillbaka och kolla kommer det hjälpa dig och med tiden göra dig snällare mot dig själv. Det lovar jag!

 

smile

Priset för att vara en offentlig person

 

Det här skriver jag efter att ha tittat på Therese Lindgrens senaste video på youtube. Therese Lindgren är en helt vanlig tjej som lyckats bra med sin youtube-kanal. Hon har problem som alla andra, kämpar på med sin panikångest, har kärleksbekymmer, älskar smink och mode, är vegan och lever ett liv som många andra som hon ofta delar med sig av.

I veckan fick hennes mamma ett samtal av någon som sade sig vara polisen. Mannen frågade ifall Therese mamma satt ner och berättade sedan att hennes dotter varit med i en bilolycka och att hon behövde komma in för att identifiera kroppen. När Therese mamma senare fick tag på sin dotter visade det sig vara en busringning. Ett sinnessjukt jävla prank. Det värsta samtalet en mamma kan få som nu ärrat henne för livet, bara för att Therese är en offentlig person. 

Hur långt ska det behöva gå? När räcker det? Hur mycket skit ska en behöva ta för att en är känd? Hur mycket tårar, ont i magen och ångest ska en behöva stå ut med varje dag som offentlig person? Vad säger lagen om det här och hur länge ska det få fortsätta? Vad fan ska vi göra? 

Barn som vuxen, tonåring som pensionär: Det är ALDRIG okej att göra på detta viset! Hur svårt ska det vara att förstå? Hur kan ni vara så sjuka i huvudet att ni ringer till ens mamma och säger att personen man älskar mest på hela jorden, sitt barn, har dött? Och att det bara är ett stort jävla skämt. Ett helt obefogat prank som knappast gör gott för någon. Hur kan en sådan vidrig handling tillföra något bra? 

Nej, vet ni, det kan det inte. Det här är kvittot på vårt sjuka samhälle där psykopater och idioter kan använda allt emot en för att göra ens liv till ett helvete. Så fort du har nått någonstans, fått en mer besökt blogg, en stor youtube-kanal eller blivit en mer etablerad artist får du stå ut med detta helvete i form av hot, stalkning, kränkningar och det värsta av allt: Att din familj blir drabbad. Ska vi bara köpa det? Hur länge då? Tills vi inte orkar mer och lägger av med vår passion?

Vi som är kreativa personer, som har möjligheten och viljan att synas och tillföra något genom att bland annat vara privata och nå ut till många: Är detta priset vi ska behöva betala? För att vi slitit med bloggar, kanaler eller musik för att nå ut och kanske göra världen lite bättre? Blir ni nöjda då? Ni som ägnar hela era liv åt att förstöra andras. Har du nått något slags mål efter att du gjort såhär? Varför söker du inte hjälp för ditt sjuka beteende, för du fattar väl att det du gör inte är lagligt?

Det här kan inte fortsätta. Det måste få ett stopp och det är nu. Förstår ni? NU måste ni lägga av, ni som sitter framför skärmar eller rusar upp i en trappuppgång för att snabbt lägga ner en påse skit utanför en känd persons dörr. Det räcker nu. Det har redan gått hundra mil för långt. Det ni gör är straffbart och förödande för båda er själva, personerna ni kränker och alla i deras omgivning. Alla människor, offentliga som extremt privata, ska ha samma rätt att existera och leva sitt liv utan dessa hemska och onda handlingar. Vi som syns där ute, i media eller i samhället, ska inte behöva acceptera den här skiten mer än någon annan. Vi är alla människor av kött och blod och känslor. Det är du som gör såhär som är det stora, sjukliga felet i vårt samhälle. Jag hoppas att tillkännager dig själv och att du skäms så in i helvete.

Artikel hos blogg.se

Idag publicerade blogg.se en artikel om blogginlägget jag skrev tidigare i veckan om mina bästa tips till att må bra!
Riktigt kul att de vill hjälpa mig att sprida mina ord. Tycker det är så grymt viktigt att nå ut med dessa inlägg!

Klicka på bilden för att komma till artikeln 🙂

 

Cookie tho

Ät fett och socker tills du spyr. #kent 
Min dag. Kakdeg, fördragna persienner och youtube. Har dessutom dubblat min dos sertralin från och med idag, det tyckte läkaren skulle vara bra, men det är inte på grund av den som jag mår dåligt. Hatar att vakna med ångest på morgonen och bara försöka ta mig vidare genom dagen. Madrömmarna drömmer jag varje natt och jag vaknar alltid utmattad, när det än är.

Ibland tror jag verkligen att jag kommit ifrån mitt självhat, men sådana här dagar är det så stort. Allt. Jag är värdelös, dålig och otillräcklig. Jag är fel, passar inte in och vill inte att någon ska behöva titta på mig. Jag vill bara riva i mitt skinn och slå mig med knytnävar i ansiktet för att jag inte förtjänar något bättre, men jag tänker inte göra så igen. Jag har kommit längre än så. Blir bara mer besviken över mig själv och jag vill inte att Martin ska behöva se mig så.

Sorry för deppigt inlägg, men detta är verkligheten. 

”90-talister är bara lata”

Jag blir ständigt påmind om det. Jag som är född på 90-talet och är sjukskriven. Usch vad jag är lat alltså. En bortskämd 90-talist som inte orkar jobba. Som hellre går hemma utan sysselsättning, utan något vettigt socialt liv och bara gör det jag känner för. Eller…?

Fick höra det senast för några dagar sedan: ”Det är väldigt nyttigt och bra för självkänslan att känna sig självständig, och att man är vuxen och kan försörja sig på något realistiskt sätt. Att fortsätta låtsas hjälper inte.” Tillsammans med några rader om att jag utnyttjar min sambo och lever på hans pengar. Som om jag med vilja bestämt mig för att vara sjuk, inte lämna hemmet om dagarna och lever värsta lyxlivet. Alltså vilka tror ni att ni är som resonerar såhär? Säger ni såhär till de som är fysiskt sjuka också? Har brutit benet, sitter i rullstol eller till och med har cancer? Det är bara att sluta låtsas och hoppa på bästa jobb helt enkelt? Idioter.

 

För nej, det finns ingen skillnad mellan psykisk och fysisk ohälsa. I många fall är det de psykiska sjukdomarna som skövlar flest liv. Är du fysiskt sjuk får du ständig hjälp av vården. Du behöver knappast gå hemma och vänta länge på hjälp, du har stadig rehabilitering och kontakt med läkare medan de i din omgivning aldrig ifrågasätter att du inte kan byggarbeta med ditt brutna ben. När skadan är läkt, när du kan gå igen eller när smittan gått över – Ja, då kan du gå tillbaks till att jobba igen. Det är bara att vänta ut läketiden. Hos oss som lider av psykisk ohälsa och psykiska sjukdomar finns det ingen läketid. Ett fysiskt sår läker inom ett par veckor, men inte ett sår inombords. I många fall handlar det inte ens om ett sår för oss som lider av psykisk ohälsa, det är något som alltid kommer finnas där mer eller mindre och som vi måste lära oss att leva med för att få bästa drägliga vardag.

Det är tydligt att många av er som klankar ner på ”dessa 90-talister” inte är 90-talister själva och som antagligen växte upp i ett samhälle med mycket mindre press än den som ligger på oss unga idag. Internet, sociala medier, normer, ideal, hets om träning och om hur vi ska se ut, arbetslöshet, svårare utbildningar och hårdare krav på att både utbilda sig OCH få ett jobb. Har ni tänkt på det? Det finns en anledning till att psykisk ohälsa har blivit en folksjukdom och att fler och fler blir deprimerade och inte orkar med. Med självmordsantalet vi har kan du definitivt vara en del i att fler väljer att vända livet ryggen för att det inte är okej att må dåligt. Att det inte är okej att hand om sig och att man bara lever ett vettigt, sunt och rikt liv om man jobbar.

Så snälla ni som pratar om oss, dessa 90-talister som lever på en räkmacka och slipper jobba för att vi kan gå och klaga på vårdcentralen och se till att få en sjukskrivning för att vi är lata – Håll bara käften eller ta reda på fakta. Du vill inte vara den som bidrar till att ännu fler mår dåligt, eller så skiter du kanske fullständigt i vilket. Det har du ju redan visat på, i för sig.

 
 

Psykologen imorgon

 

Imorgon ska jag äntligen till psykiatrin!! Behöver inget annat än att komma igång och bolla alla mina tankar och funderingar. Vad jag ska göra med mitt liv och hur. Som ni kanske märkt har jag inte mått så bra sedan jag kom tillbaka till Mangskog efter jul och nyår. Jag vill såklart kunna må bra här och jag tror inte att problemet sitter i vart jag bor. Jag ser mig just nu inte må bättre i Piteå heller, så jag är rätt körd vart jag än befinner mig helt enkelt. Jag trivs ju i skogen här ute och jag tror att det skulle kunna bli så bra bara jag fick klart för mig vad problemet är och hur jag ska åtgärda det. Men jag har verkligen ingen aning om vad det är ”för fel på mig”. Ja, förutom ångest (GAD) och social fobi.

Nu har vi i alla fall två bilar så att jag ALLTID kan ta mig vart jag vill! Vilket är superbra! Jag försöker att se det positiva, men hjärnan säger hela tiden något annat. Jag är inte sugen på att göra saker eller att vara ute mycket. Min sociala fobi känns lika dålig som innan jag flyttade och jag känner mig återigen begränsad. Jag undrar hur mitt bra mående som jag hade här i början bara kunde försvinna? Till att bli mycket sämre?

Men det här är sådant jag får ta imorgon. Ska se till att uppdatera här i bloggen om hur allting gick! Jag har ju aldrig träffat psykologen jag ska ha, så det blir helt nytt. Jag är så less på att trampa runt här hemma och inte få någon hjälp.