Läsarberättelse #61

Det är såhär, i slutet på 2014 så dejtade jag en kille. Vi träffades vid 2 tillfällen men jag kände inte att vi klickade så bra. Förklarade även för honom som det var och så. Blev tyst på honom ett tag men sen börja han igen. Sa då till honom fast på ett bra sätt att jag inte är intresserad på det sättet. Men han bara fortsatte. Men så blev det tyst på honom ett bra tag igen. Sedan flyttade han. Men så började han skriva till mig igen, så har det hållit på så.

 

Nu för ett par veckor sedan så skrev han till mig igen. Han skrev bland annat att han flyttat tillbaks till denna staden som jag bor i, också skrev han även att nu kan ju vi börja träffas mer. Så det känns lite som om att han flytta hit bara för o försöka kunna komma närmare mig, trots att jag förklarat hur många gånger som helst att jag inte är intresserad på det sättet. Sen har jag även varit utsatt för ett sexuellt övergrepp när det inte var så långt kvar på förra året och det har jag inte klarat av o bearbeta pga för lite hjälp. Men det är nu på gång med ännu mer hjälp. Men pga det som jag varit utsatt för så känner inte jag att jag orkar med dejta eller förhållande. Så eftersom att han nu flyttat tillbaks hit så vet jag inte hur jag ska göra för o bli av med honom. För det spelar ingen roll hur tyst jag än är. Även fast att jag aldrig skriver till honom självmant så skriver han till mig. Sist skrev han även ”förr eller senare så kommer du väl hit ändå” och jag har funderat på o blocka honom, men eftersom att han verkar vara så besatt trots att jag visar att jag inte vill så vet jag inte om jag vågar, för är väldigt rädd för att han kanske gör något dumt emot mig då. Det vet jag ju inte om han skulle kunna göra, men får ändå dem tankarna eftersom att jag bara träffat honom 2 gånger, för jag vet ju inte så mycket om honom.

 

Och om man visar att man inte är intresserad så som jag gjort så tycker man ju inte att han ska fortsätta. Då tycker man ju att han borde sluta. Men det gör han inte och jag vet inte riktigt hur jag ska bära mig åt för o bli av med honom! 🙁

——————————————————————————————————————————————————————————————

Som du skrev till mig har du kontaktat mig förr angående den här killen. Svaret är självklart: Du ska absolut inte gå med på att träffa honom under några omständigheter! Det viktigaste är att du vet vad du själv vill och du verkar vara säker på din sak att du inte vill ha något mer att göra med honom. Jag tycker utan tvekan att du ska blockera honom. Han lyssnar ju inte på dig och beter sig riktigt svinigt när han hela tiden är på dig trots att du sagt att du inte vill, samt att du tagit avstånd. Fungerar det inte med att blocka och att han fortsätter att höra av sig och kanske blir hotfull måste du kontakta polisen. Du skriver redan nu att du är rädd för vad han kan göra mot dig, det tecknet ska du ta på allvar. Det liknar ett stalker-beteende från hans sida och kan få allvarliga följder. 

Så återigen: Blockera överallt! Kontakta polisen om det blir till ytterligare obehag och berätta gärna för en vän eller familjemedlem. Man ska inte behöva gå igenom jobbiga saker ensam, oavsett vad det gäller. Det ska inte få fortsätta och du ska inte behöva gå och oroa dig över detta och vad han kan göra i DITT värdefulla liv. Och kom ihåg – Inget av det här är ditt fel och du har INGEN skyldighet att förklara något för honom! Kram.

 

Läsaren vill vara anonym.

 

Läsarberättelse #60

YLE, statens TV-bolag (motsvarigheten till SVT), har satt ner en mängd resurser på att samla berättelser och information för att sedan skriva artiklar om dem, för att visa åt unga att det är varken äckligt eller särskilt ovanligt för den delen att i något skede av livet insjukna i en psykisk sjukdom. YLE har också gjort kampanj för att visa att det inte är avstötande att äta psykmedicin, eftersom tankarna kring medicin oftast är i stilen med ”Det är ju bara dårar som äter medicin, inte kan jag vara en dåre”.

 

Samtidigt lyfts också psykiatriska avdelningar fram, att det inte heller är som i de stereotypiska 1930-tals asylums, att ingen ska vara rädd för att bli inskriven. I samband med kampanjen har en 24/7 chatt öppnats där vem som helst kan lyfta klumparna från bröstet och dela med sig av sin ångest/ sina problem, samt få råd och stöd, och mod att berätta åt de närstående. Främst är tanken bakom denna stora kampanj, som heter #sekasin (vilket ungefär översätts till #lite galen/knäpp) är att visa åt det finska folket att nästan alla i något skede av livet drabbas av en psykisk störning, och att vi inte kan stigmatisera psykiskt sjuka mänskor. Ett citat jag snappat upp är: ”Vi talar allt för mycket om idrottsskador och för lite om psykiska problem”. Det stämmer!

 

Det problem jag skickade in som en läsarberättelse förut vet endast de som själv har sett mig i det tillståndet om. Inte ens mina föräldrar vet om det (av någon anledning skvallrade ingen åt någon lärare om mina attacker) och fuck, inte ens min pojkvän vet om det! Men jag vågar inte berätta åt honom. Jag… bara KAN inte berätta för honom eller mina föräldrar om vad jag gjort för 7-8 år sedan.
Men här tänker jag göra det! Jag heter Rebecca, och jag hade aggressionsproblem när jag var 13 år gammal och min (angst)blogg heter www.nostorylivesforever.blogspot.fi Ingen vits att skämmas över det.

Till sist vill jag dela med mig några länkar till ett par av artiklarna som YLE har publicerat (på svenska)
http://svenska.yle.fi/term/finto/httpwwwysofiontokokop31001/mental-halsa

http://svenska.yle.fi/artikel/2016/05/29/nicke-alden-psykosen-satte-livet-pa-paus (det här är en artikel jag tyckte var extra fin)

Och ännu utöver detta har YLE filmat en TV-serie som heter #sekasin som är baserad på sanna berättelser och som handlar om olika unga mänskor som blivit inskrivna på en psykiatrisk avdelning. Ni kan se den med svensk text här:
http://arenan.yle.fi/1-3430975 (borde gå att se utomlands).

————————————————————————————————————————————————-

Tack för att du skrev till mig och delade med dig av ditt tips, Rebecca! Jag kan bara säga: GO FINLAND! Så jäkla bra av dem att lyfta fram psykisk ohälsa på detta sättet. Det ska aldrig, aldrig, aldrig behöva vara något att skämmas för och jag är helt övertygad om att tabun kommer försvinna (eller åtminstone lättas på) om det når ut till så många som möjligt på till exempel detta sätt. Jättbra och fina länkar som garanterat skulle vara givande för många att läsa. Starkt av dig att du börjar skriva om din psykiska ohälsa i din egen blogg! Av egen erfarenhet är det få saker som klår att kunna skriva fritt om sitt mående. Att liksom få ur sig allt en känner. Samtidigt är det många gånger guld värt för andra att kunna läsa texter en känner igen sig i och bli peppad.

delamed delamedinfo

Läsarberättelse #59

 

Hej allihopa! Idag vill jag prata och ta upp någonting som står mig väldigt nära om hjärtat då jag själv varit mobbad. Jag fick den här länken av min vän och jag vet inte vad jag ska säga.. Alltså gud, jag vet inte vad jag ska säga om den här videon. Det här är ett ämne som gör mig otroligt ledsen och jag förstår inte hur människan kan fortsätta kämpa. 

 
Det hann aldrig gå speciellt långt för mig, utan för mig så hann mina föräldrar få stopp på det och eftersom mina föräldrar sa till så tog lärarna det på allvar. Men jag vet om hur det är att man inte blir lyssnad på, det är fruktansvärt. Jag tycker att ALLA lärare och alla inom skolan borde se den här med andra ögon och verkligen förstå hur mycket de kan såra en människa genom att inte ta mobbning på allvar. 
 
Praktikanten har ett hjärta av guld och hon är helt underbar, och jag tycker att flera lärare borde vara som henne. De som är som lärarpraktikanten borde känna sig stolta. Tycker att så många så möjligt borde dela den här videon överallt så människor får ta del av den här videon så alla förstår och får upp ögonen, speciellt lärare, för mobbning. Det är inte jag som har gjort videon, men jag tycker att alla borde se den genom att spendera tre minuter i sitt liv och även passa på att dela videon på t.ex Facebook eller på sin blogg.

Det här är SÅ viktigt och jag blir så ledsen. Kram, hoppas att du som läser får en fortsatt bra dag oavsett vad som kanske har hänt idag. Du är bäst!




Tack snälla för att du delar med dig av dina tankar och den oerhört starka videon! Du är en riktigt fin människa som vill dela med dig av någon annans historia på det här sättet. Videon förtjänar att få så många visningar och spridas till varenda lärare i hela landet! Det är helt ofattbart att lärare kan agera på sättet de gjort. Ändå är det långt ifrån första läsarberättelsen jag får in där just lärarna har varit största problemet. Ärligt talat: Hur svårt kan det vara att förstå vad det innebär att vara lärare? Visst ska du lära ut och se till att eleverna gör det dem ska, MEN DET HÄR ÄR LIKA VIKTIGT.

Usch, jag blir så förbannad över hur det ser ut. Men så otroligt glad för att det finns sådana människor som praktikanten som direkt såg hur fel allting var och agerade. Jag förstår inte hur vuxna människor kan vara så ynkliga och bara titta på när ett barn blir mobbat och spottat på. Det är något sjukt fel med samhället, detta visar verkligen på att vi behöver bättre lärare (och byta ut en rejäl drös).

Videon berör mig och säkert många andra som läser! Jag hoppas du som gjorde denna video mår bättre och bättre för varje dag och får din ”revansch” ♥

 

Läsarberättelse #58

 


Jag är en tjej på 25 år som har haft ett jobbigt liv. Min ungdom var både bra och dålig, jag hade mat på bordet, rena kläder och levde ett vanligt arbetarklass-svenssonliv men bakom stängda dörrar var det inte så bra som alla trodde. 
Vi bråkade mycket i min familj, min storebror försökte döda mig en gång och vid tillfälle slog min pappa mig och sa att jag inte kommer bli något när jag blir stor. 


Skolan var ett rent helvete och jag var otroligt mobbad från 4an till 9an och även de tre gånger som jag försökte mig på gymnasiet. Jag rökte på första gången när jag var 14 och när jag var 17-18 år rökte jag varje dag. Jag började dricka när jag var 12 år och när jag var 13-14 var det så illa att jag gick hem på rasterna för att dricka öl och jag drack i skolan, låg ofta bakis på en bänk när vi hade idrott. Mycket av detta berodde på att jag blev sjuk när jag var 10 år och aldrig fick den återhämtningen jag hade behövt. I 6e klass slutade jag äta i skolan, jag satt i ett fönster i korridoren medan alla kompisar var inne i bamba. Eller kompisar och kompisar, jag hade inte så många kompisar i skolan men jag umgicks med de som gick i några klasser över mig samt att jag umgicks med vissa i min storebrors klass för även om vi hatade varann, jag och min bror, så fanns han alltid där och slog ner de som sparkade mig i magen och slog mig på rasterna. När jag var 16-17 år började jag med streetrace, jag har aldrig kört själv men jag var alltid med till 4- på morgonen, vi åkte runt i hela Göteborg med omnejd och även i Borås. Polisen jagade oss och vi gav dem fingret. Det var en frihet som inte går att beskriva.

När jag var 18 träffade jag en kille via bilvärlden, det var tänkt som en sommarkatt men slutade med att vi flyttade ihop och fick barn. Jag var 19 år och nybliven mamma, bosatt i förorten och hade hoppat av gymnasiet. Det fungerade inte alls mellan oss och efter många om och men tog det slut, flera gånger gjorde vi slut faktiskt men när jag insåg att han inte brydde sig om oss, mig och barnet så slängde jag ut honom en sista gång. Då hade jag redan träffat andra när han och jag hade haft pauser. Det blev mitt självdestruktiva beteende istället för att skära mig eller ta droger. Jag träffade random killar och hade sex. Det gör jag fortfarande… Jag vet inte hur jag ska kunna ändra mitt mönster för är det något som saknas i mitt liv så jag fyller hålet med sex och olycka, försätter mig i dumma situationer som sedan är jobbiga att reda ut, ofta får polisen hjälpa till. 

Jag blev våldtagen på midsommar och en annan kille misshandlade mig när jag vägrade släppa in honom i min lägenhet. Mitt i allt detta har jag insett att jag har uns/bulimi men jag vågar inte ta steget och söka hjälp, det har tagit mig många år att ens inse att jag har problem och mina vänner såg det innan mig. Antagligen började det redan där i 6e klass. Jag vet helt enkelt inte hur jag ska fortsätta mitt liv nu. Jag har min dotter på halvtid då vi äntligen efter över ett år har börjat med varannan vecka, jag har börjat plugga upp gymnasiet och jag har börjat gå ner i vikt igen. Inte på ett hälsosamt sätt men på ett sätt som fungerar för mig, förra våren gick jag ner runt 30 kg och det är mitt mål, att gå ner 30 kg till detta året.  Jag håller fortfarande på med streetrace och jag har även börjat syssla med musik, spelar in och siktar på att släppa en EP i framtiden.  Jag har en bästa kompis som betyder allt för mig, hon kom in i mitt liv för snart tre år sedan, komiskt nog träffades vi inne på psykiatrin. Vi har gått igenom heaven and hell tillsammans och jag skulle kunna offra min högra arm för henne. 

Men jag har kvar mitt självdestruktiva beteende, träffar killar och har sex. Inte så att jag träffar någon som jag inte ens vet namnet på och sen har sex bakom en container men jag räknade ut att jag har 5 eller 6 olika KK nu och jag märker att killar enbart är med mig för att ha sex och det sänker mitt självförtroende samtidigt som jag lurar mig själv att jag är snyggast på jorden för ja, dom vill ju faktiskt ha sex med mig så helt äcklig kan jag ju inte vara. Men ingen vill vara med mig för att jag är jag känns det som. Jag har ingen poäng med min berättelse egentligen men jag kände att jag ville dela med mig ändå. 


Tack för att du delar med dig av din starka berättelse! Det är modigt av dig att skriva om allt det här, och jag tror det bara gör dig gott att få det ur dig. Jag tycker det första du ska göra är att våga söka hjälp! Du kanske har gjort det tidigare i livet, men du har fortfarande saker du behöver bearbeta och bli av med, som sexmissbruket. Att använda sex som självskadebeteende är lika illa som vilket annat självskadebeteende som helst. Jag tycker det borde lyftas fram mer, hur sex ofta kan användas som självskadebeteende. Det känns liksom inte lika självklart för vissa som att exempelvis skära sig själv. Jag tycker det är otroligt bra att du själv kommit fram till att det är ett självskadebeteende och att du inte vill fortsätta såhär! Men att vara i stort behov av bekräftelse och samtidigt inte tycka att en duger till någonting, är ingenting du ska behöva leva med. Hjälp finns att få.

Försök att bara omge dig med bra människor. Kanske skulle du försöka utesluta sex helt ur ditt liv ett tag? Tills du hittat den ”sanna” meningen med sex? Sex för rätt anledning: För att du vill och inte använder det för att skada dig själv. Skickar all styrka till dig att våga söka hjälp. Det kommer göra gott för både dig och din dotter ♥

Läsaren vill vara anonym.

Läsarberättelse #57

Att vara sann. Att vara sann mot sig själv och stå på sin egen sida. Det är svårare än man tror.

I somras tog jag examen från en treårig kandidatutbildning i klassisk sång och flyttade ner till Stockholm. Jag hade kommit in på en skola där nere och där skulle jag fortsätta mina studier i opera och fullfölja vägen till drömmen. Jag var förväntansfull och hade huvudet fullt av drömmar och planer för framtiden. Jag hade fått en lägenhet och ganska omgående efter att jag flyttade ner hade jag också fått en tjänst i butik på 70%. Jag hade också hittat en underbar sångcoach som verkligen trodde på mig. Mitt liv var på topp och jag kände att jag hade den största turen och mest flyt av alla i hela världen.

Så var det också… På ytan i alla fall. Men där under lurade stressen och ångesten över att inte duga, att det inte skulle bli något av mig, att inte uppnå mina mål och drömmar, att min familj inte skulle vara stolta över mig, att jag skulle misslyckas…the list goes on and on. Att vara en ”duktig flicka” i alla lägen är en förbannelse som jag inte önskar någon. Att vara en ”duktig flicka” gör att man alltid försöker leva upp till orealistiska, och ibland även inbillade, förväntningar, man rättar sig efter alla pekpinnar och man lever hela tiden för någon annan. Aldrig för sig själv. I längden håller inte det, något jag blev varse på ett ytterst brutalt sätt när jag flyttade ner till Stockholm. Som sångare bär jag med mig mitt instrument hela tiden och det påverkas direkt av hur jag mår både fysiskt och psykiskt. Som sångare och konstnär är rösten och det vokala uttrycket hela min identitet, något jag inte riktigt hade reflekterat över eller tänkt på särskilt mycket innan. Jag hade sjungit för att jag älskade det och för att jag hade ett behov av att göra det, och ”duktig flicka” som jag är så hade jag under alla år givetvis rättat mig efter vad diverse lärare hade sagt till mig angående min teknik och min röst. Men jag kände aldrig riktigt att den rösten som kom ut var ”min”.

När jag började hos min nya sångcoach (som inte på något vis är knuten till skolan) öppnades en helt ny värld för mig. Alla år av pekpinnar och åsikter angående mig och min röst kastades med huvudet före ut genom fönstret och kvar fanns bara en helt outforskad röst och identitet. Varje sånglektion var en experimentverkstad och sakta men säkert började en ny röst växa fram, en röst som var stor, dramatisk, mörk och med ett distinkt androgynt drag. En röst som aldrig hade fått existera förut och som var rå och lite farlig. Det var inte den väl tillrättalagda, snälla lilla flickans röst, rösten som år av inskolning i en förlegad kultur och tradition hade skapat. Rösten som nu började titta fram bar på en enorm ilska, sorg och ångest över att ha varit undantryckt så länge… och den var helt och hållet min.

Jag var väldigt positiv till utvecklingen som jag och min röst hade påbörjat, eftersom det kändes som att jag äntligen hade hittat hem. Jag hade börjat hitta och landa i mig själv – på riktigt. Men lyckan över min nyväckta experimentlusta och inspiration var kortvarig. I takt med att jag började landa i min nya röst och identitet så började jag också ifrågasätta undervisningen på skolan mer och mer. På skolan blev jag tilldelad repertoar som inte passade min personlighet eller min röst, jag upplevde att man försökte stoppa in mig i ett fack där jag inte hörde hemma, man hade ingen förståelse för mig och mitt konstnärskap och lektionerna som skulle handla om hur man uttrycker sig genom sång på scen blev till rena mardrömmen då jag gång på gång fick höra att jag inte dög. Jag var för intellektuell, för distanserad, inte tillräckligt spontan, för negativ och aggressiv. Men ”duktig flicka” som jag är så försökte jag bita ihop och härda ut, för jag hade trots allt valt utbildningen själv och jag hade betalat en enorm summa pengar för att gå där.

Gång på gång hamnade jag på kollisionskurs med skolan på grund av att jag inte ville anpassa mig efter dem och deras bild av hur jag skulle vara och tillslut orkade jag knappt gå dit. Jag hade försökt att prata med de berörda lärarna vid ett flertal tillfällen, men jag upplevde inte att jag fick någon som helst förståelse eller att man ville åtgärda problemet. Jag jobbade också rent ut sagt häcken av mig för att ha råd att gå där och hade ett väldigt tight schema redan från början, men i takt med att konfliken med skolan eskalerades blev det bara värre och värre. Jag hade ingen ork till någonting, sov i genomsnitt 5 timmar per natt, åt mat max två gånger om dagen och de dagar jag faktiskt gick till skolan fick jag verkligen tvinga mig själv med all min kraft att ta mig dit. Jag slog på mig själv mentalt för att jag inte orkade och den svarta spiralen nedåt var ett faktum.

Tack och lov hade jag en räddande ängel i min sångcoach. Hon har varit, och är fortfarande, det största och bästa stödet jag hade kunnat få. Hon har otaliga gånger fått pussla ihop mig bit för bit när jag kommit på sånglektion och varit i upplösningstillstånd. Hon har rensat mellan öronen på mig och sagt saker jag kanske inte alltid har velat höra, men som jag har behövt höra, och hon har hela tiden hjälpt till att hålla mig flytande och styra mig rätt. Efter många diskussioner fram och tillbaka tog jag tillslut beslutet att stå på min egen sida och sätta min egen utveckling och hälsa i främsta rummet. Jag såg till att bli sjukskriven för resten av terminen. Att vara en ”duktig flicka” och hela tiden stå utanför mig själv hade landat mig i utbrändhet. Men dagen när jag gick ifrån skolan, med högburet huvud, efter ett sista möte med rektorn var första gången som jag kunde andas ordentligt på 8 månader.

Jag har precis påbörjat min rehabilitering och jag har en väldigt lång väg att gå innan jag är tillbaka på banan igen, och jag försöker varje dag intala mig själv att det inte var ett misslyckande att hoppa av skolan. Jag ska vara stolt över mig själv för att jag ÄNTLIGEN gjorde valet att ta mig själv och mitt konstnärskap på allvar och valde att stå på min sida och vara sann mot mig själv. Jag varken kan eller vill förneka min röst längre. Den är stor, mörk, dramatisk och vacker. Och ingen kan ta den ifrån mig.

 

Tack Cecilia för din starka berättelse! Otroligt bra skrivet. Du tar upp så viktiga punkter som vi många nog upplevt någon gång. Det här med att vara ”duktig flicka”, att alltid vara andra till lags och sätta sig själv i sista hand. Som att en inte duger förrän en gör tusen saker på samma gång och dessutom beter sig felfritt och som förväntat. Jag som också är sångare förstår precis vad du menar med att sången är en så stor del av sig själv! Det blir som extra personligt och känsligt när instrumentet och uttrycket verkligen kommer innifrån en själv. Att sedan få höra att en inte duger och att ens sång inte passar in i deras fack måste vara jättetufft. Förstår att det måste ha varit en omvälvande tid för dig. Det är klart att man inte vill känna att man ”ger upp”, men kom ihåg att det inte handlar om det! Du gör helt rätt som lyssnar på dig själv och kommit till insikten att du mår dåligt av att fortsätta i det här tempot. Sån tur att du hittade din sångcoach! Hon verkade ju hjälpa till med mer än bara sången. Det finns så många krav att leva upp till i samhället idag och inte minst som kvinna. Det går inte att köra på i fullt ös hur länge som helst, och det borde vi alla komma fram till.

Hoppas du tar hand om dig riktigt ordentligt och att du lär dig känna efter vad det är du vill och klarar av! Att vara en duktig flicka ÄR att sätta sig själv i första rummet 🙂 

Läsaren heter Cecilia och är en vän till mig.

 

Läsarberättelse #56

 

Hej alla som har valt att börja läsa. Jag är en tjej som går i åk 8 och som är 14 år. Under hela min uppväxt har jag varit den här lydiga och snälla tjejen som alltid lyder lärare och alla andra runt omkring mig.

Enda sedan barnsben på dagis har jag varit den där tjejen som man har kunnat reta utan att det har givit en själv konsekvenser. Barnen kunde kasta sand på mig, dra mig i håret eller säga; ”Pilutta dig, du får inte vara med!” och springa därifrån. Det var redan på dagis det började, det som senare skulle bli min vardag i skolan. Fröknarna gjorde inte speciellt mycket. De enda dem gjorde var att säga till barnen i min dagisgrupp att sluta lite obrytt och fortsätta prata och dricka sitt kaffe på bänken ute i solen. Åren gick och jag bytte från dagis till lågstadiet. Jag skulle gå på samma skola från förskoleklass till årskurs 5, och jag var väldigt exalterad över det till en början. Jag insåg snabbt att de fem åren skulle bli ett helvete, och ju större vi blev desto fler och kaxigare blev personerna som stötte ut mig. 

 

Jag fick aldrig vara med på rasterna, och fick jag vara med stöttes jag oftast ut efter några minuter och jag blev ändå utelämnad. Det var även här, i årskurs 3, min sociala fobi började utvecklas. Jag blev bara osäkrare och osäkrare för varje dag som gick, och till slut så pratade jag ingenting. Lunchen blev ett helvete på dagarna, och det brukade ofta resultera till att jag nästan spydde upp maten för att jag försökte äta upp och komma ifrån matsalen så snabbt så möjligt. Efter ungefär fyra år orkade jag inte med orden spottade på mig i skolan, och jag orkade inte med att de var upp till 10 stycken runt om mig i en stor cirkel som mål att trycka ner mig så mycket så möjligt varje dag. Jag bestämde mig för att gå till min klasslärare, och hon sa snabbt att det kanske inte var mig dom skrek åt i korridoren, och det kanske inte var mig de viskade om och skrattade åt på rasterna. 

 

När jag gick ifrån skolan med en klump i magen den dagen jag hade pratat med min klasslärare trodde jag att jag skulle svimma p.g.a samtalet. Jag grät och grät, och jag trodde aldrig att tårarna skulle sluta rinna på kinderna. När jag kom hem undrade förstås mina föräldrar vad som hade hänt, men eftersom jag inte vågade säga vad som hade hänt sa jag att jag var blöt på grund av regnet. Vi hoppas över till femman, vilket enligt många elever är det roligaste året i lågstadiet med sina klasskompisar som man haft sedan åk 1. För mig, var femman ett rent helvetesår. De spottade på mig i skolan, och det var vid ett tillfälle de sparkade på mig till jag inte orkade stå på benen längre. Lärarna stod och tittade på vad som försiggick, men fullständigt struntade i att komma och stoppa det eleverna gjorde mot mig. 

 

Efter ungefär 20 minuter av sparkar och slag lämnade de mig äntligen. Jag tog mig ostadigt upp och haltade till träslöjden. Jag visste verkligen inte vad jag skulle göra, och jag orkade verkligen inte mer; så jag bestämde mig för att ta något från träslöjden för att använda som redskap för mitt självmordsförsök. Du undrar säkert varför dörren till salen var öppen eftersom det finns farliga verktyg där inne, men städerskan hade glömt att stänga glasdörren som gick in till korridoren där träslöjden och syslöjden låg i källaren. Jag tog fram hammare och spik, och började banka spikarna på händerna så hårt jag kunde. Det sved och jag tänkte sluta flera gånger, men jag fortsatte att banka med hammaren då jag förtjänade smärtan i händerna. Jag har fortfarande starka ärr från spikarna än idag, och det är något som jag förmodligen får leva med i resten av mitt liv. Jag gick till skåpen med metallföremål i, och jag tog fram en liten vass kniv som egentligen används för att tälja pinnar. Jag känner inte för att gå in på fler detaljer, men jag tog bl.a. kniven och skar mig på handflatorna så hårt jag kunde. Ingen fick reda på att jag var där och om någon såg så gjorde de ingenting för att hjälpa mig. Mina föräldrar såg såren och tog kontakt med rektorn, men hon sa bara att hon skulle gå vidare med det men hon tog tyvärr inte tag i det.

Sexan kom och jag bytte skola, men även där fortsatte mobbningen. Flera från åttan, och nian, hängde också på; och mobbningen blev grövre. På den skolan jag helt enkelt går i nu finns det en liten skog som man kan gå i för att komma till baksidan av skolan, och den omvägen går jag alltid för att inte stöta på eleverna på morgonen genom stora entréerna. När jag fick reda på att människorna jag hade gått med på dagis och hela lågstadiet skulle börja på min skola fick jag en fullkomlig black out. Hela rummet snurrade och jag mådde verkligen inte alls bra, och jag trodde på fullaste allvar att jag skulle svimma.

 

Något som jag är så förbannat trött på är mina lärare som jag har haft genom åren, och jag är faktiskt mer förbannad på lärarna än eleverna. Eleverna är idioter som inte har vett i skallen och som inte har erfarenhet av livet ännu, men lärarna som har levt sitt liv i ungefär 27-50 år bör ha mer vett i skallen än en omogen 15-åring. Jag klarar inte längre av att prata med nya människor, jag vågar knappt räcka upp handen i klassrummet för att jag ändå aldrig kommer att få hjälp av mina lärare. Något som gör mig oerhört ledsen är när lärare måste påpeka att jag inte har någon att arbeta med under laborationer eller grupparbeten. Det värsta en lärare kan göra är att sätta en elev i centrum och säga: ”den här människan är själv idag, någon som vill vara med henne?”. Jag har som sagt en typ av social fobi, och det värsta en lärare kan gör är att ställa mig i fokus. Det kan/kunde vara meningar som:”Idag är som vanligt B själv, är det någon som skulle kunna tänka sig att ha med henne i sin grupp?”. Alla suckar och det är tyst. Jag klarar verkligen inte av det här längre, och för att du som läser inte ska bli allt mer uttråkad så slutar jag min berättelse av händelser här. Jag vet att det här är en serie för läsarberättelser, men jag orkar inte mer. Det blir värre och värre varenda dag och det tar snart stopp för mig. Det är en bubbla som har blivit fylld i över 10 år och snart spricker det. 

Min fråga till dig som läser är: 

Om du var i min sitts, hur skulle du göra då? Jag har ingen på skolan jag kan ta hjälp av, lärarna vägrar att hjälpa mig och eleverna kommer aldrig någonsin att sluta. Jag har blivit mobbad i över åtta år, och jag orkar verkligen inte mer. Skolkuratorn har jag redan testat med, och kuratorn är väldigt svartmålad på min skola. Jag struntade i vad eleverna sa, utan jag gick till henne. Hon sa som vanligt att hon skulle ta tag i situationen, men det har gått en månad och jag har inte hört ett ljud så jag har tyvärr gett upp det här med kuratorn också. Varje dag är en börda och jag vill bara ligga kvar i sängen och spola fram i tiden några år så jag slipper detta helvetet..



Du är otroligt stark som delar med dig av det här. Jag är så glad för att du orkar, trots allt hemskt du varit och är med om! Jag blir så förbannad på sitserna du satts i. Dels barnen som mobbat dig så länge och sedan lärare… Som du själv skriver så SKA man kunna förlita sig på att lärarna gör sitt jobb. Hjälper och ställer saker till rätta – åtminstone i den mån de kan. Det ska alltid vara noll tolerans mot mobbning, både på skolan och arbetsplatsen. Jag själv tycker inte att det är rätt att den som blir illa behandlad ska behöva byta skola, men skulle det kunna vara ett alternativ? Hur är din kontakt med dina föräldrar/vårdnadshavare? Det är verkligen inte okej det här och det ska inte få fortgå en minut till!! Du förtjänat att vara i en trygg, stabil och vänskaplig skolmiljö där du kan må bra och samtidigt lära dig saker. Det är en självklarhet som alla förtjänar. Har du provat ta kontakt med BRIS? Det skulle jag verkligen rekommendera dig! De kan hjälpa dig på håll, ge dig råd och lyssna. Du behöver inte ens uppge ditt riktiga namn och ingen behöver få veta att du kontaktat dem.

Tills vidare: Försök, försök, försök att tänka att det här bara är en kort del av ditt liv! Jag vet att det inte känns så nu, du har ju inte varit med om något annat. Men du kommer gå ut skolan. Du kommer kunna börja gymnasiet på helt annan ort med fler valmöjligheter. Du kommer kunna flytta utomlands om du vill. Du kommer vara en stark vuxen som har hela livet framför dig. Livet har knappt börjat för dig! Skickar dig enormt många kramar också hoppas jag att mina läsare kan ge dig lite stöttande ord de med. Det KOMMER bli bättre 

Läsaren vill vara anonym.

Läsarberättelse #55

 

Jaa woow! Dagens ämne Dyslexi, shiit tog ett år för att ens få tanken att skriva detta. 
Men varför? Ååh jag är så jobbig. Vad är det för fel med att ha Dyslexi och VARFÖR F#n döper de en nedsättning till något som man absolut aldrig kan stava? Haha.

Jaja men för er som inte vet vad det är så är det en slags nedsättning vid tal/skrift alla har olika grader finns extrem och lätt m.m. Man har svårare att stava och man kan stamma mycket, särskriva som att skriva JÄTTE BRA i stället för JÄTTEBRA som tur var har jag lärt mig de flesta särskrivningar, usch hatar de lika med ”DOM har en bulle” neeej det heter antingen ”DEM/DE har en bulle” jaja. För mig är det nog värst i engelskan i alla fall i tal och läsförståelse men va fan skicka mig till ett engelskt talande land i ett år så kan jag allt!

Ja vi kan starta från början kanske? För ett år sedan vid vårterminen i 9:an pratade en lärare med mig då hon ville göra en utredning så då gjorde vi det och sedan blev jag satt med 3 sura, fula och dåliga skittanter, ena vicerektor skulle mer säga rektor för sur klubben, förlåt för mitt språk men jajaj, de sa att jag hade nedsättningen and that´s it. Inte du P om du på något sätt skulle se detta <3  Börja gråta och åkte hem. De satt där 6 vuxna och bara glodde på mig och sa att jag var dålig ja ni förstår, inte så kul. Åkte i alla fall hem och lekte att allt var bra. Dagarna gick allt var som vanligt.

Nu när jag går på gymnasiet på prov m.m. får jag sitta med datorn och lyssna på texten om jag vill men gillar verkligen inte att lyssna på texter värsta som finns ge mig boken bara, men om du vill ha det så får du det! Bästa är ju att man får sitta i ett tyst rum själv, så man kan sitta med google översätt hela provet, shiit säg inget till mina lärare ;)) Nej men på riktigt varför vågar man inte stå för sig själv? Aldrig vågat säga något, stå för vem jag är, bara vara en liten fis i rymden men jag lovar det är mycket roligare att tycka och stå ut! För vem bryr sig om jag har dyslexi? Ingen, bara jag som har byggt upp värsta världen runt om kring ämnet som om det ska vara något dåligt? Mer en 70% av jordens befolkning har detta vilket är helt sjukt men ändå är samhället så okunniga, blir skrämd. 

Hoppas inlägget är inspirerande för er och väldigt bra för mig också att få skriva ut! 
Hoppas ni får en fantastisk dag och ni är bäst hur ni en ser ut, ålder, kön ja allt SES <3

 

 

Vad roligt att du ville skriva in till mig och berätta om din dyslexi! Och vad skönt att du kommit fram till att du är PRECIS lika mycket värd som alla andra och en grym person trots nedsättningen: För självklart är du det 🙂 Det är definitivt inget fel i att ha dyslexi, och som du själv skriver tror jag mest att det är en själv som blir nedvärderande. Men riktigt, riktigt dåligt och oprofessionellt av de där vuxna att klanka ner på dig. Det är oacceptabelt! De ska ju finnas där för att hjälpa dig och stötta dig. Av mig och mina läsare har du då alltid stöttning! Tack för att du ville dela med dig av detta.

Besök Mathildas blogg: nouw.com/mathildalindblad 

Läsarberättelse #54

 
Alla har förmodligen varit med om att bli retade eller till och med blivit mobbade nångång i sitt liv. Jag var mobbad i mellanstadiet men även en del på högstadiet, då under andra former. Folk snodde mössan av en, glåpord förekom och att bli vald sist på idrotten. Ja dom flesta har nog som sagt upplevt några av dessa scenarion i sitt liv. 

Och såklart börjar man ju må dåligt av mobbing, det är inget nytt. Men var då på den tiden för mig att jag var naiv och faktiskt trodde att det skulle bli bättre när man blev vuxen. Att vuxna verkligen inte betedde sig som rövhål mot varanda, frös ut varandra och snackade skit bakom ryggar. För det gör man ju när man är liten och omogen? Tydligen inte, vuxenmobbing är så mycket värre och råare har jag fått befara.

När jag spelade med mitt gamla band så började allting bra. Jag var ensam tjej med 4 andra killar. Vi skapade musik tillsammans, hade roligt under repen och på spelningar. Jag lade verkligen ned hela min själ i det här bandet, jag var den som marknadsförde oss, fixade spelningar och skötte allt ”pappersarbete” så att säga, och det gick ju bra till en början tills saker och ting eskalerade allt eftersom. Sakta men säkert så började jag känna av den här utfrysningen som jag upplevde på högstadiet, det blev lite killarna mot tjejerna och det skämtades friskt om sex och kvinnor, och alla möjliga stenålderskämt om kvinnans roll i samhället. Även fast det inte var riktat mot mig så kände jag mig på ett sätt utsatt, då jag var den enda tjejen i bandet. Jag försökte ta plats och visa att jag också kunde, att jag var duktig och att jag ville ge allt för det här bandet. Men mina ord togs inte på allvar och jag kände att hur mycket än jag försökte ta plats så tryckte det här gänget bara ner mig. Och som grädden på moset så fick jag även höra att det snackades en hel del skit om mig, saker som inte var sant.  Och lögnerna jag blev matad med, att dom inte alls snackade skit om mig, utan de snackade bakom min rygg för att de inte visste hur jag skulle reagera på deras åsikter. Pratar du illa om någon bakom dennes persons rygg med någon annan så är det skitsnack! Jag började må dåligt av det och tog upp det med människorna i fråga, förklarade att jag kände mig utanför och nertryckt, men svaret jag fick var inte det jag hade väntat mig av såkallade vuxna människor.

”Du får ju liksom förvänta dig det när du är den enda tjejen i bandet, vi är ju killar och kan bete oss som
gorillor ibland, så du får vänja dig vid att det är killarna mot tjejerna”

Hoppsan! Jag trodde jag var bland kompisar och vi spelade musik för att vi skulle ha roligt tillsammans och skapa roliga minnen tillsammans, ska man inte liksom FÖRHINDRA att någon känner sig utanför om man är ett gäng såkallade kompisar? Tydligen inte, så jag var ledsen och mådde lite dåligt i några veckor över det här innan jag faktiskt insåg hur elaka dom här människorna var mot mig och beslutade mig för att hoppa ur bandet och radera dom här männsikorna ur mitt liv. Det är det bästa beslutet jag har gjort på länge. Det tråkiga är bara att rykten skapades när jag slutade.


Starkt av dig att dela med dig av detta! Inget gör mig så arg som mobbning, skitsnack, och stenålderstänket ”killarna mot tjejerna”. Sexism och kvinnohat på det hela också. Usch vilka vidriga unga män som behandlade dig så. Jag antar att ni är relativt unga vuxna, men trots det vuxna och det bör betyda någonting! Mobbning är ALDRIG okej, men man tycker ju att det ska avta när folk blir vuxna. Det här är ett av många tusen anledningar till att feminismen behövs, för det finns alltför många killar som beter sig precis så som de du varit med om. Jag blir så arg. Speciellt när ni faktiskt valt att repa tillsammans och ha ett band tillsammans! Självklart tror du att du är i ett gäng kompisar som vill ha roligt, skapa och spela musik. Det är ju så det ska vara? Själv har jag varit i ex antal band som ensam kvinna och hade den attityden funnits hade jag tveklöst valt att lämna.

Du gjorde helt rätt i att gå ur bandet, fastän det är jävligt trist. Sådana där omogna och skadliga människor ska ingen behöva ha att göra med. Om de vill leva i sin machokultur och bete sig som gorillor får de lov att göra det utan dig. Kram!

Besök Simones blogg: www.anotherdayphotos.se

Läsarberättelse #53


Ungefär en av tio livmoderbärare i sverige har den kroniska sjukdomen endometrios. Jag är en av dem. 

Endometrios. En sjukdom som alltså är väldigt vanlig, men som väldigt få har hört talas om. Sjukdomen som viftas bort som ”bara lite mensvärk”, men som för min egen del har inneburit bland annat två titthålsoperationer, två omgångar med ”klimakteriesprutor”, ett par ambulansfärder, fler svimningar och kaskadspyor än jag kan räkna till och ännu fler besök på akuten.

 

Jag kan försöka börja från början. Jag fick min mens då jag var väldigt ung. Att få mensen tidigt var nog jobbigt. Att ha väldigt ont vid den tidiga mensen var ännu jobbigare. När jag var 11 år besökte jag en gynekolog första gången. Gynekologen kunde inte se något fel, utan sade att det bara var mensvärk och rikliga blödningar. Jag fick lite starkare värktabletter utskrivna och det hela skulle minsann gå till sig med åldern. Mamma har också en historik av smärta och mycket blödningar, så det var ingenting vi tänkte så mycket mer på. Om man nu inte räknar den gången jag svimmade av smärta på vägen hem från skolan, till exempel.
 
Åren gick, och fram till att jag gick i gymnasiet så hade jag bara mens ungefär var tredje elle fjärde månad. När den kom så hade jag jätteont, svimmade och kräktes, men det var så pass sällan att det inte gjordes någonting åt det. Jag trodde att det var normalt, för det var ju vad jag hade fått höra. När jag började gymnasiet så hade menstruationerna ordnat upp sig. Jag blödde nu varje månad istället för ibland. Smärtorna och de rikliga blödningarna fanns däremot kvar. Första månaden av gymnasiet så kom min mens, precis som vanligt. Istället för att bara vara hemma 1-2 dagar på grund av smärtorna så blev jag hemma en hel vecka. Jag kunde känna misstron från de jag bodde med, men om jag skulle ranka smärtan jag kände så var det en stark 10.
 
 

 
 
Det skulle dröja fram till andra året på gymnasiet innan jag sökte hjälp nästa gång utan att bli bortviftad. Natten innan skolan skulle börja om efter jullovet så hade jag så fruktansvärt ont. Jag visste varken ut eller in och pendlade mellan vakenhet och att svimma av. Till slut bad jag min dåvarande pojkvän att ringa till ambulansen, jag var helt övertygad om att jag skulle dö. Ambulansen kom, och ambulanspersonalen var så otroligt underbar. Även personalen på akuten minns jag som bra, trots att de misstänkte blindtarmsinflammation. ”Ingen kan ha sådär ont bara av mensvärk!”
 
Det blev en ambulansfärd till, sunderby sjukhus var nästa anhalt. De konstaterade att det inte var blindtarmsinflammation, men lade in mig för att kunna kontrollera mina smärtor. Jag fick utskrivet minipiller som skulle hjälpa till att kontrollera menstruationen och problemen som följde med den. Månaden efter var smärtorna outhärdliga igen. Det blev ett besök på kvinnokliniken i sunderbyn, där det gjorde så ont att bli undersökt att benen flög åt alla möjliga håll. Det beslutades om en titthålsoperation istället. Vid titthålsoperationen hittade man endometrioshärdar. Endometrios var ett ord jag bara hade läst som hastigast i en broschyr i väntrummet och det sade mig inte så mycket. Tiden efter det minns jag inte så bra. Jag blev hänvisad till barnmorskan på vårdcentralen när det kom till byte från minipiller till p-piller. Till slut lyckades vi hitta rätt sort. Jag hade ett par hyfsat smärtfria år (jag klarade mig med en tramadol ibland när det var som värst) innan barnmorskan ville att jag skulle byta p-piller. Varför vet jag inte riktigt, men jag gjorde det i alla fall. Det ångrar jag idag. Grejen med mig och p-piller… vi fungerar inte ihop. Antingen så har jag väldigt rikliga blödningar, konstant, och väldigt ont – eller så spyr jag flera gånger varje dag, blir deprimerad och väldigt väldigt lättretlig. Jag kan vara ganska lättretlig i vanliga fall, så att göra det värre är ingenting att sträva efter – tro mig. Jag kämpade på med mina nya p-piller i alla fall. Jag började att blöda mer. Jag fick ondare. Jag bet ihop. ”Det är bara en övergångsperiod!”
 

Jag bet ihop trots att jag svimmade av smärta på bussen hem från jobbet. Jag bet ihop trots att jag inte kunde stå upprätt. Jag bara gjorde det. Till sist var det outhärdligt. På hösten så ringde jag gynekologmottagningen här i Piteå. De hade ingen ledig tid utan ville att jag skulle vända mig till ungdomsmottagningen. Ungdomsmottagningen hänvisade mig vidare då de inte hade någon kunskap om sjukdomen endometrios. Den väldigt vanliga sjukdomen som drabbar en av tio livmoderbärare…
 
En fredag så fick jag nog. Jag ringde till min storasyster som kom hela vägen för att köra mig ett par hundra meter till akuten. Jag kunde inte stå. Hon var en ängel och stannade vid min sida hela tiden. Även denna gång fick jag väldigt bra bemötande från personalen på akutmottagningen. De kunde inte göra så mycket mer än att ge mig smärtstillande, men det fick mig att klara ett tag till i alla fall. De såg även till att ordna en akuttid på gynekologmottagningen åt mig. Helgen passerade och på måndagen så var det dags för besöket. Tidigare besök har ju varit ganska smärtsamma, så jag var nervös. Försökte ändå peppa mig själv med att jag äntligen skulle få hjälp! Det blev inte så. Läkaren jag träffade gör mig arg än idag. Till att börja med så ville han inte läsa i mina journaler, utan jag fick berätta om mina besvär. När han sedan skulle undersöka mig så tog han ingen hänsyn till att jag hade ont och var nervös. Vid undersökningen såg han inga endometrioshärdar. Jag försökte förklara att de väldigt sällan går att se via vaginalt ultraljud, men han lyssnade inte. Han började säga att jag säkert har det dåligt på jobbet, bråkar med pojkvännen eller bara är ute efter att få morfintabletter utskrivna.

”Du har inte ont! Hade du haft det hade du inte gråtit när jag undersökte dig, då hade du skrikit.”

Efter många om och men så fick jag honom att gå med på att skicka en remiss för en ny titthålsoperation.
 
En titthålsoperation som visade att javisst, det fanns endometrioshärdar. Ganska gott om dem. Jag beslutade mig för att byta vårdgivare för att enbart gå till kvinnokliniken i sunderbyn. Det är längre restid, men så värt det. Läkaren anmäldes och skulle aldrig få jobba på päs igen, stafettläkare som han var. Det är inte alls längesen jag hörde att jodå, han är kvar och jodå, han beter sig på samma sätt. Tiden efter operationen har varit kantad av hur många olika behandlingar som helst. Det har varit p-piller. Det har varit p-piller samtidigt sprutor som gör att man försätts i klimakteriet en kemisk väg. Det har varit spiral. Det har varit spiral och de där sprutorna samtidigt. Det har varit dubbla(!) spiraler. Ingenting verkade hjälpa. Den sista behandlingen, att bara ha en hormonspiral, gjorde mig blödningsfri. Tyvärr inte smärtfri. Istället för att en gång i månaden ha en smärta som är 10 på skalan så brottas jag nu dagligen med en smärta som pendlar mellan 5 och 9.
 

Dessa smärtor gör att jag måste planera väldigt mycket. Ska jag jobba ett par dagar i rad? Ja, då håller jag mig helst hemma dagen före och dagen efter. Ska jag gå på stan, kika i affärer och äta lunch med en vän? Ja, då måste jag ha tid att vila efteråt. Om jag vill dricka alkohol så måste jag se till att det är under en period då jag är relativt smärtfri. för mig, men inte för alla med endometrios, så ökar smärtorna vid alkoholintag. Jag kan inte heller mixa min medicin med alkohol. Jag är ständigt trött och pendlar mellan att sova hela tiden eller inte alls. Att stå upp en längre tid gör ont, men att sitta eller ligga fungerar inte heller alltid. Varma duschar och en stor värmekudde är min räddning många gånger.

Nu blev det här ett väldigt rörigt inlägg. Många läkarbesök är utelämnade och jag är inte 100% säker på vilken ordning och vilken ålder jag var i när en del saker hände. Genom att skriva det här så hoppas jag att öka medvetenheten om endometrios åtminstone litegrann och få fler att inse att det inte är bara mensvärk.

Tack för ditt superstarka och viktiga inlägg! Inte minst nu under Mars månad, som ju är Endometriosmånaden. Väldigt bra att denna förbisedda och högst smärtsamma sjukdom får uppmärksamhet under en hel månads tid. Allt det du gått igenom med endometrios låter minst sagt outhärdligt. Usch, vad svårt det ska ha varit. Att dessutom möta sådan ignorans från läkare är helt ofattbart! Jag undrar när det här tramset så många läkare hyser mot endometrios ska sluta? Du är inte första kvinnan jag hör blir behandlad såhär med endometrios med i bilden. Tur att du haft några positiva möten med ambulanspersonal bland annat. Annars hade det nog varit svårt att hålla hoppet uppe. Det är ju helt klart värt att åka en lite längre sträcka för att få rätt hjälp än att bli dumförklarad i sin hemstad! Ofattbart att den där läkaren du mötte fortfarande är kvar, trots anmälningar. Det är verkligen inte agera på det viset som han och många andra gör.

Jag hoppas att du med tiden lär dig fler nya knep och nya metoder för att fungera normalt! INGEN ska behöva leva med den där smärtan och dessutom bli bortviftad inom vården. Det är så tragiskt att de inte finns mer att göra för de som lider av endometrios. Jag hoppas att forskningen tar stormsteg framåt så att fler kan leva så gott som smärtfria liv!

Besök Saras blogg: diamondsdancing.blogg.se

Läsarberättelse #52


I november började jag känna en känsla när jag satt på bussen till jobbet. Samma känsla jag haft ett år tidigare. Känslan som fick mig att slänga mig på STOPP-knappen och springa ut ur bussen. PANIKÅNGEST. 

Det kan vara ganska svårt att förklara för någon som inte upplevt det själv. Det kan såklart vara olika från person till person, men för mig är det illamående, hjärtklappning, yrsel och domningar i armar, för att beskriva en liten del. Jag är 20 år gammal, jobbar på Make up Store och bor hemma hos min mamma. Jag började som sagt få tillbaka min panikångest i november och i slutet av december hände det som inte fick hända. Jag fick en kraftig panikångestattack på jobbet. Jag jobbade själv och hade butiken i mina händer. För det var ju det första jag tänkte på när det började. ”Hur gör jag med kunderna?” Känns lite dumt nu i efterhand att jag tänkte på kunderna före min egna hälsa. 

I alla fall så fick jag en panikångestattack som varade i 40 minuter, vilket är ganska lång tid för att vara mig. Just den dagen hade jag tur att min kollega kom in tidigare än hennes pass började så hon kunde ta över butiken. Men jag minns ganska tydligt hur jag i början av min panikattack stod vid kassan och tog betalt av en kund samtidigt som jag skakade och mådde illa. Den dagen gjorde jobbet en otrygg plats för mig att vara på. 4 dagar senare hade vi stort kalas hemma, det var mellan 20 och 30 gäster. Allt gick fint och bra tills den jobbiga känslan smög sig på igen, skulle jag verkligen få en panikångestattack hemma? Mitt hem som normalt sett är min absolut tryggaste plats. Tankarna virrade runt och inte långt efter så var jag uppe i det igen. Min trygga plats hemma hade även den förvandlats till en otrygg plats. Jag hade numera ingen plats där jag var trygg och säker från paniken. Efter den dagen så bestämde jag att inte jobba på vad som skulle bli 3 veckor. 
Jag uppsökte en läkare som skrev ut antidepressiva och ångestdämpande tabletter. 

Jag mådde inte bra alls. Jag försökte ta mig ut och handla, men nu var även det en otrygg plats. Vart jag än tog mig så var det ångestframkallande. Att gå ut i trädgården var tungt och jobbigt. Jag började efter ungefär en och en halv vecka att ta mig ut under längre perioder och testa gränserna, jag besökte mitt jobb som jag inte hade varit på sen panikångestattacken. Bara det var ett sjukt stort steg. Varje dag sen gjorde jag olika saker. Jag var på Ica, på stan etc. Allt för att testa och se vad jag klarade av och samtidigt öva mig för att komma tillbaka till jobbet. 

Nu har det gått en månad sen jag började testa gränserna och jag är tillbaka till jobbet som vanligt. Jag säger inte att jag är frisk eller fri från min ångest, för det är jag verkligen inte. Varje dag på jobbet är en kamp och jag är ständigt orolig för att vara med om något så hemskt igen. Då vi alltid jobbar själva så blir det mycket dötid = tid för tankarna att fokusera på fel saker. Jag brukar ringa min mamma eller syster för att bara prata om allt och ingenting. Det lugnar mig. Det lugnar mig även när kunder kommer in och ber om hjälp, även då kan jag bli lugn och tänka på annat. 

Jag vet att det finns så många där ute som inte klarar av att jobba eller vara ute bland folk, det gör ont i mig att veta att folk känner dessa hemska känslor. Jag vet själv inte om jag någonsin kommer bli frisk, samtidigt försöker jag hålla hoppet uppe och sikta framåt. Dock vet väl alla att man har både bättre och sämre dagar. Jag undrar även ofta om det syns på mig? Ser folk att det är ett frampressat leende? Märker folk att jag inte är frisk? Dom kanske är likadana? Det är många frågor. Jag försöker alltid vara ärlig mot mig själv och öppen om mina problem. Det är viktigt för att kunna utvecklas och må bättre.  

 

 
Tack, Mimmi, för din starka och inspirerande berättelse! Panikångest är så otroligt jobbigt att vara med om och det är många som lider av det. Att uppleva att nästan varje plats är otrygg för att panikångesten kan slå till. Jag själv är rätt skonad från panikångest, men det med att vara rädd och känna sig otrygg nästan överallt känner jag ofta av i och med min sociala fobi. Det är verkligen hemskt att det ska behöva vara såhär för så många människor! Du har helt rätt. Det är många frågor som snurrar när man kämpar allt man kan för att ”vara normal”, inte bryta ihop, sköta sitt jobb och dylikt. Men vi får komma ihåg att alla har sina osäkerheter, och att vi inte analyserar andra ens i närheten av hur vi analyserar oss själva! 

Jag är väldigt imponerad av att allt det du utmanade dig själv och kämpade på under de få veckorna du var ledig från jobbet, och att du är tillbaka nu. Det ger styrka till andra och du visar att det går! Kram.

Besök Mimmis blogg: nouw.com/nemesisdiviina