Negativt självprat

Jag måste erkänna någonting. Jag trodde att jag var av med det, men det är jag inte. Jag håller fortfarande i hög grad på med negativt självprat.

 

Negativt självprat är alla negativa tankar om dig själv som rusar genom skallen.
Det kan börja så tidigt som med då du vaknar och ligger i sängen. Du funderar över din dag och vad du har planerat eller borde göra, (ordet borde är för övrigt väldigt skadligt). Du går igenom punkt för punkt det du tänkt göra under dagen och tänker något i stil med: ”Gör jag inte det här idag är jag värdelös”. ”Jag känner verkligen inte för att göra det här idag, men jag har redan skjutit på det för mycket så jag är på riktigt sämts om jag inte gör det”. Det kan även vara mer konkreta negativa tankar som att du är ful, dålig, inte duger etc. Det riktigt tragiska är att vi allra flesta människor har sådana här tankar automatiskt, utan att vi reflekterar över dem.

DSCN3832

 

Bara idag när jag vaknade var det tre av dagens punkter som förvandlades till negativt självprat. Det allra första jag tänkte på var bloggen. Jag har fortfarande svårt att inte känna stress de dagar jag inte orkar/vill lägga energi på bloggen. Om jag inte bloggat på två dagar kommer ångesten. Jag kan inte hjälpa den. Då kommer tankarna som: ”Men jag har ju ingen annan syssla, hur svårt kan det vara att blogga?” ”Vilken bra bloggare jag är som inte kan hålla upp ett jämnt flöde… *ironi” ”Idag MÅSTE jag blogga, annars sviker jag mig själv och andra på riktigt!” ”Jag tycker ju att det här är kul! Vad är det för fel på mig? Det är ju bara att skriva något!”

 

Det är jag som bestämmer när och om vad jag bloggar. Jag har intalat mig själv det under sååå lång tid och många gånger kommit till punkten att jag håller med om att det är sant. Men ändå ställer jag ofta de här kraven på mig själv. De här kraven, i mycket högre grad tidigare, har jag ställt på mig själv och mitt bloggande sedan jag var 16 år. SEXTON ÅR. Jag blir tjugofyra i sommar! Det smärtar att inse att jag inte är över den pressen, samtidigt som ju bloggandet är ett stort intresse för mig och att pressen (tack och lov) släppts kolossalt med åren. Men den har inte släppts tillräckligt. Jag mår fortfarande dåligt över det ibland. Varför jag tror att det är så och varför jag aldrig tror jag lyckas ha en ”sund” relation till bloggen, eller något annat intresse som helst egentligen (det går ju att applicera på vilket intresse/arbete en än har, för mig får det samma resultat) ska jag ta upp någon annan gång.

 

Utöver den bristande prestation jag idag tycker att jag har med bloggen är det maten och lägenheten jag klankar ner på mig själv för. Och det här sker alltså INNAN jag ens gått upp ur sängen och fått en chans att göra det jag ska. Är det inte helt ofattbart destruktiv? Jag har alltid haft svårt med rutiner kring mat, bortsett från då jag bodde hemma och maten ofta stod på bordet. Jag har alltid haft svårt för frukost, och äter jag väl frukost har jag sällan energi/ork/lust till att göra eller äta lunch så då är jag svinhungrig till middagstid och då ska jag dessutom ställa mig och förbereda middag svinhungrig och tom på energi. Därför försöker jag få in bra rutiner där jag kan äta regelbundet och alltid se till att jag har något lagat eller förberett så att jag kan inleda de här rutinerna. Vad jag då börjar tänka är: ”Jaha, vad ska jag äta idag… Det här kommer inte funka.” ”Jag är så dålig att jag inte ens klarar av att äta regelbundet! Det klarar ju fan alla.” (jag vet att fler har problem med det här). Också spinner det på. Med lägenheten vill jag få bort de sista kartongerna, påsarna och fixa i lägenheten så mycket det bara går varje dag. Jag ställer krav på mig själv att göra en stor insats i lägenheten varje dag. Idag då det till exempel är söndag känner jag egentligen att jag inte vill göra så mycket. Kanske en bra dag att ha hand om mig själv, eller? Men istället lyder tankarna: ”Åh, om jag bara kunde få slippa packa upp en dag… Men nej, då är jag värdelös och då mår jag bara dåligt över mig själv.” ”Om jag/vi bara hade varit mer effektiva skulle allt vara klart nu.” ”Jag har ju för fan inget annat jobb än att bara gå hemma, hur lat får man vara?”

 

Så kan min morgon se ut och sedan fortsätter det under dagen. Klarar jag inte av det jag tänkt eller inte vill på grund av ångest börjar det negativa självpratet. Lämnar jag lite disk i diskhon till nästa morgon startar det negativa självpratet. Råkar jag av någon anledning bli på dåligt humör startar det negativa självpratet. Jag ger mig inte ens tillåtelse att bli på dåligt humör! Blir jag det är det mitt fel, jag som överreagerar eller tar åt mig för personligt, har dåligt psyke eller vad som helst. Det är bara mig, mig, mig det är fel på.

 

Vill bara förklara det här för er. Hur det är att leva med ständig självkritik och negativt självprat. Jag vet att jag är långt ifrån ensam. Du kanske har det precis likadant. Men vi SKA inte behöva prata såhär till oss själva!! Jag har inte ens reflekterat över hur många negativa tankar jag fortfarande tänker om mig själv sedan jag började må bättre, och det är förjävligt att det fortfarande är i en så hög grad. Då kan ni ju bara gissa hur det var förr… Alla de här tankarna tänks liksom per automatik och är vardag för mig sedan många, många år tillbaka. Om jag bara hittade en magisk lösning på att ta bort dem skulle jag göra det utan att blinka. Tyvärr är det inte så enkelt.

 

Ta hand om er och respektera varandra! Ställ varken för höga krav på dig själv eller andra. Tänk om vi alla kunde leva NU och inte i våra negativa fantasier. För tankarna är inte sanna, de är fantasier som vi ger liv. Det är möjligt att vända på tankarna, när jag listat ut hur kommer ni få veta.

24 Kommentarer

  1. Känner precis igen mig i det du skriver. Det har redan minskat men är långt ifrån bra, alltid kommer det negativa tankar och elakheter mot mig själv och det är något jag måste kämpa med att få bort, men det är ju inte så lätt.

    SVAR:
    Kram, får hoppas det. 🙂

  2. Så smärtsamt att läsa detta eftersom jag själv hela denna dagen haft liknande känslor. Att inte duga, att hitta felen och bara tycker att det man gör är så dåligt . Eller rättare sagt allt det man inte hunnit med. Samhällspressen vi lever i. Jag ser den i min son också, som letar fel hos sig själv. Jag brukar tänka på det där ibland som jag fick höra när han var liten men även ännu ”pojkar känner ingen press”. Eftersom jag har en nära relation till min son vet jag hur han jämför sig med andra. Letar fel på sig själv och tror att han inte duger. Varför blir det så? I hans klass hade flickorna suttit och bedömt pojkarna efter om dem hade six pack eller ej . Dem är 11-12 år! Vad gör samhället med oss! Paradis hotell och andra dokusåpor skapar ett samhälle värre än det jag växte upp i, där HM-katalogen var idealet .

    • Det är verkligen hemskt att det här är vardag för så många. Riktigt ledsamt att höra hur din son har det och hur det pratas i klassen! Helt ofattbart.

  3. Det är verkligen jobbigt när man känner sådär då det även händer mig ganska ofta. Man kan inte vara på topp hela tiden fast man egentligen vill det och det värsta är att allt gott man har glöms bort. Jättebra skrivet och det här är nyttigt att läsa! Kram på dig

  4. Hade något liknande för några år sen. Jag luskade ut att man kan bli medveten om varenda gång det händer och att man då skriver ner det eller i huvudet sätter sig emot tanken och byter ut den mot hur man vet att det egentligen ligger till eller byter mot en snäll tanke om sig själv inom samma område. Förvånansvärt effektfull! 🙂

    • Åh, jo men det håller jag på att läsa om just nu! Har dock inte fått det att fungera. Min spontana tanke blir: Om jag skriver ner det blir jag ju ännu mer påmind om hur destruktivt jag tänker. Då blir det liksom: ”jaha, jo jag tänker så… och det suger”. Men det lär ju vara effektfullt när man får in rätta tankesättet 🙂

  5. Det är så himla lätt att fastna vid de banorna när man en gång börjar ”underskatta” sig själv mer eller mindre, så himla trist. Ofta kommer man dock på sig själv och det är ju bra, det blir lite ”skärpning till sig själv”:

  6. Varför är ordet ”borde” skadligt? Ska man aldrig ställa några som helst krav på någon, någonsin? Då skulle ingenting bli gjort.

    • I det här sammanhanget är ordet borde skadligt. När det handlar om negativt och destruktivt självprat. Självklart behöver en ställa krav på både sig själv och andra i livet. Det är underförstått!

  7. Negativa tankar om sig själv är något nytt för mig. Gjorde ett inlägg för några dagar sen där jag tror jag fått panikångest.
    Skit jobbigt att hålla och trycka tillbaka allt själv

  8. Jobbigt att känna sådär, känner delvis igen mig .
    Det spelar ingen roll vad människor omkring en säger för att man ska må bättre för man kan liksom inte
    ta emot det.
    Stor kram från mig <3

  9. Känner tyvärr igen mig mycket av det du skriver.
    Jag blir själv trött på ideal men även andra nyhetertjosan man läser om våld, våldtäkt, mord, djurplågeri… de allra flesta tv-programmen på TVn, men även internet. Har fått en hatkärlek till just internet, om och hur den påverkar oss, för den är så lättillgänglig.
    Man blir så sjukt trött på detta! Usch!
    Men hoppas du tänker bättre om dig själv, och mår bättre snart!

    • Ja, det är så sant! Man skulle ju aldrig prata så till någon annan. Försöker att tänka det varje gång det håller på att gå för långt. Gäller väl att nöta in det riktigt hårt!

  10. Vill bara ge en stor portion positiva feedback! Starkt av dig att ta upp så många tabubelagda ämnen. Du är så konkret och tydlig i dina förklaringar, jag hoppas det bidrar till ökad förståelse överlag för psykisk ohälsa. Känner igen mig i vartenda ord du skrev i inlägget. Själv är jag bipolär och har öppnat garderobsdörren på glänt och är på väg ut

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte.